Cosmos

Jag har ett starkt minne från när jag var omkring elva år. Jag hade tidigare än så ifrågasatt Guds existens, och var nyfiken på stora frågor som rörde universum och tid. En kusin och jag brukade sitta på vårt landställe under stjärnhimlen på somrarna och filosofera. Jag älskade de stunderna. 

Min far, som var troende, satte mig i en kurs (kanske var det inför nattvarden?) i katolska kyrkan vid Kungsträdgården. Jag gick snällt dit men jag kan fortfarande minnas hur det kändes att sitta där och ifrågasätta allt som prästen sa. Det fick mig att känna mig falsk. Jag minns också med obehag de andra elevernas inställning. Jag upplevde som att de inte hade några egna tankar. 

Så på vägen hem bestämde jag mig för att berätta hur jag kände för min far och förklara att jag inte kunde delta. Jag hade nog inte lärt mig ordet ateist, men det var vad jag var.

Min far blev otroligt besviken. Han sa inte ett ord och gick ut med en dramatisk smäll i dörren. Jag minns hur förtvivlad jag var. Jag trodde verkligen att jag förlorat hans kärlek. Min far var normalt en väldigt bra pappa, men detta var så viktigt för honom så han kunde inte hejda att han reagerade emotionellt. Han pratade inte med mig på hela dagen. 

Jag minns att jag kände en lättnad när min mamma och syster kom hem men senare på kvällen satt min pappa och jag framför TV; vi följde en serie som vi båda älskade (men som resten av familjen inte var imponerade av). Det var Carl Sagans Cosmos. Jag minns inte så mycket från det avsnittet (men jag minns ganska mycket från andra avsnitt) men det handlade om rymden. Mitt i programmet vänder sig min far till mig och säger ”det är svårt att se var Gud får plats i Universum”. Jag satt kvar på golvet (jag satt alltid på golvet) och vi fortsatte titta klart på programmet under tystnad. Men nu var det en annan typ av tystnad.

För jag förstod. Han sa indirekt förlåt. Han sa indirekt att det är ok att vi tycker olika. Och jag visste att han älskade mig (igen).