Del I
Jag har fått ryggskott (gissar jag att det är). Jag har ont. Så ont att det tar mig tjugo minuter att ta mig ur sängen.
Det hände under service. Jag kände det men jag nonchalerade det. Det tog uppåt en halvtimme innan mitt förnuft vaknade till och först då bad jag en kollega komma och lösa av mig (jag är verkligen tacksam att hon ställde upp), och sedan tog det henne en tjugo minuter att komma. Under den tiden fortsatte jag att jobba.
Till stor del gjorde jag så för att jag känner ansvar och plikt gentemot företaget. Men det är inte hela svaret.
Det är ett livslångt mönster hos mig. Jag behåller min smärta för mig själv. Jag var omkring fyra år när jag bröt nyckelbenet. Men det tog mina föräldrar ett par dagar att förstå att det var något fel för jag sa ingenting. Ett år senare bröt jag armen och samma sak hände igen. Jag sa ingenting och de förstod inte att armen var bruten.
Under åren jag ägnade mig åt kampkonst hände samma sak vid ett flertal tillfällen. Vid ett tillfälle fastnade min lilltå och jag slet av den under ett kampmoment. Vi roterade partners den dagen och strax efter detta hade hänt fick jag träna med min dåvarande bästa vän. Han såg omedelbart på mig att något var fel. Jag var likblek i ansiktet men jag vägrade erkänna att något var fel. Han försökte förmå mig att bryta men jag bet ihop och förnekade att något hänt. Jag tog mig igenom hela passet vilket resulterade i att ansträngning var så hög att hela foten svullna upp och var stor som en boll under två veckor. Jag svor då att förändra mitt beteende, jag hade ju verkligen tjänat på att bryta träningen och ta hand om skadan.
Men uppenbarligen är det svårt att bryta gamla vanor. För nu sitter jag här igen, och kanske hade det varit en lindrigare skada om jag avbrutit att jobba när det hände?
Men vad är det som gör att jag beter mig så? Det är som att jag försöker förneka smärtan tills det överbevisar mig att det finns.
Är det någon slags fåfäng, stolthet? Jo lite så tror jag. Det spelade in under kampkonsttiden eftersom jag nästan alltid tränade med män och de var alltid mig fysiskt överlägsen. Jag tror jag ville visa dem att jag var en värdig partner trots min storlek och kön.
Men det förklarar inte mitt beteende som barn. Fanns det någon slags skam jag kände? Ville jag inte vara till besvär? Eller hade jag helt enkelt inte så ont som man kan tro?
Jag kan knappt fokusera på att teckna men jag kan skriva, så just nu skriver jag för brinnande livet och gör om min hemsida. För en bieffekt av att ha ont är att man också har tråkigt. Och ärligt så tror jag nästan att jag hellre har ont än tråkigt! Att bara existera utan att kunna teckna, måla eller skriva går inte! 🙂
Hedenvinds Bilder 