På 90-talet flyttade jag från Stockholm till ett slott strax utanför Trosa. Det var ett ganska slitet slott, och ägarna brukade lite skämtsamt säga att anledningen att slottet var så bevarat (för i princip var allt bevarat från 1700-talet när slottet byggdes) var att familjen alltid varit fattig och inte haft råd att göra om.
Det fanns ingen belysning utomhus så om månen inte lyste en kväll var det så svart att man inte visste var man satte ner sin fot. Jag hade hand om en tax som jag lät leda vägen på kvällspromenaderna. Det var inte heller ovanligt att jag drog med min lilla Amanda (min dåvarande sambos systerdotter) som bara var ett litet barn. Men hon var aldrig rädd, trots att jag berättade spökhistorier för henne och drog ut henne i den svartaste natten, mitt ute i ödemarken där ugglor hoade och dimman ofta låg tät.
Vi bodde i nedre delen av den östra flygeln, där köket hade legat och endast tjänstefolket befunnit sig. Vi hade inget rinnande vatten i köket och ständiga elavbrott. På vintrarna kunde det vara förfärligt kallt, och vi hade ofta problem med råttor som både förstörde men också var helt orädda för oss. De kunde springa över våra fötter.
Men jag älskade att bo där. Jag älskade de tjocka stenväggarna och våra fönster som var original. När man tittade ut genom vissa rutor fick himlen en något lätt förändrad ton och liten brytning.
Golven var stora kalkstensplattor med ett lätt kryss som ingen med säkerhet vet varför de är tillverkade så. Jag har sett detta senare på andra golv också. Vi hade också trägolv vid den gamla spisen från 1700-talet. Det golvet var så nött att kvistarna stod upp och ytan var som polerad av släppande trötta fötter från tjänstefolk som förstås tvingats att ge upp sitt liv för att serva andra.
Historia är fasinerande men ständigt är all orättvisa och vår inhumana människosyn närvarande.
Idag bor jag lite motsvarande. Spartanskt och i det som en gång var tjänsteflickans rum. Det rummet ligger avskilt med en egen ytterdörr och är inte större än att en säng får plats.
Historia är viktigt, spännande och lärorikt, men ibland upplever jag att vi tenderar att gömma oss bakom historia. Vi förfäras åt hur illa det var då men ibland gömmer vi oss bakom historia för att slippa se hur det är idag. Men vår syn på människor är kanske inte så annorlunda. Ta bara exemplet hur osynliga vi gör de som leverera mat (typ foodora) åt oss när vi är för lata för att gå ut.
Hedenvinds Bilder 