Svartklädda en solig dag

Vi är sju personer som sitter kring ett litet runt bord bredvid familjens bord. Vi är inte familj, men vi är inte en av de andra gästerna heller.

Vi, runt det runda bordet, pratar om hur mycket viktigt som hänt i detta hus. Här har vi firat födelsedagar och vigslar. Här har vi varit på makalösa överdådiga fester men många av oss har också skrubbat golv, rensat ogräs, målat eller vad som behövts. Vi är på Bomans hotell. En plats på jorden som inte bara är en arbetsplats för människor och en tillflyktsort för gäster. Det är ett andra hem, eller åtminstone en återkommande samlingsplats för många. 

Men denna dag, denna soliga varma dag är vi alla svartklädda. 

– Ja, då var vi här igen, säger en ung kvinna vars mamma gick bort för elva år sedan. Hennes mamma var en av de som tillhörde den här ”ickefamiljen”. Den valda familjen. Den unga kvinnan och jag konstaterar att vi är som släktingar, vi ses vid alla dessa tillfällen, och vi vet mycket om varandra.

Den unga kvinnan är helt övertygad om att hennes döda mamma besöker henne och hennes barn.Jag förstår sådana tankar. Alla som förlorat någon viktig har nog åtminstone berört den tanken någon gång. 

Men vill man verkligen att de döda ska övervaka?

Jag visste att jag var ateist redan som barn men jag är född katolik (jag gick faktiskt inte ur kyrkan förrän nu, i dagarna- vet inte varför jag varit så långsam – men ett papper säger ju förstås ingenting om vad jag tror eller inte). Jag tror inte heller på något ockult.

…men när min far dog tänkte jag absolut tanken hur det skulle vara om hans ande levde vidare. Även om jag tänkte på det som ett tankeexperiment.

Men bortsett från att jag är övertygad ateist, så kom jag fram till att det inte skulle vara önskvärt!

Dels skulle jag inte önska honom ett sådant öde. För hur skulle det vara att fortsätta att existera men inte kunna agera och delta i livet? Bara betrakta andra i en dimma.

Och dels insåg jag att det fanns så många tillfällen i mitt liv som jag inte ville att han (eller någon) skulle se mig. Allt från när man onanerar till när man är magsjuk. 

Jag har dock respekt för sådana tankar för jag tror vi ibland behöver släppa på vad som är sant och bara förstå att vi behöver sagor för att hantera våra känslor.