Ett dubbelliv

Jag var tretton år när min far gick bort. Det närmade sig jul och min pappa hade åkt ner till vårt sommarställe lite tidigare för att förbereda. Mitt i natten ringde det på. Det var min moster och hennes man som kom med beskedet. 

Min mamma och syster grät. Men jag grät aldrig. Det tog mig år att gråta. 

Jag minns att jag berättade detta en gång för någon som direkt ställde frågan om jag inte tyckte om min pappa. Efter det lät jag bli att prata om min fars död och om hur min sorg såg ut. Av någon anledning har jag aldrig varit bra på att försvara eller förklara mig. Jag tystnar istället. 

Jag har alltid haft människor kring mig som tycks tycka om mig. Lärare, alla klasskamrater, släktingar och vänner, alla ville mig väl. Men samtidigt gick det rykten om mig i skolan. ”Varför gråter hon inte?” ”Varför är hon tillbaka i skolan samma dag?”

Jag fortsatte mitt liv som vanligt på ytan men jag levde ett dubbelliv. När jag gick hem från mina vänner på kvällarna passade jag på att leva mitt andra liv. Mitt fantasiliv. 

Där hände många olika saker. Bland annat var min pappa en spion som tvingats att fejka sin död men som försökte hitta olika sätt att ge mig signaler om att han faktiskt levde. Jag kan fortfarande minnas olika platserna som jag tänkte att jag såg en skymt av honom eller där jag fantiserade om att han lämnat meddelande för mig att hitta. Spår av honom fanns längs Karlavägen, och självklart lite överallt kring Engelbrekt. Spår fanns längst Odengatan ända fram till Hagagatan där vi då bodde. 

Jag har läst att alla, inte bara ”knasiga incels” eller ”besatta beundrare i tonåren”, har på något plan lite svårt att skilja på vad som är uppdiktat och verklighet. På ett kognitivt plan kan vi förstås det men vår hjärna klarar det inte till fullo. Det är därför många som tittar mycket på TV eller följer en serie kan bli så engagerade i deras öden.

Jag tänker att det går åt andra hållet också. Att det som vi känner behov av att fantisera om är det som vi ”borde” ha i våra liv, men av någon anledning inte har.

Det är säkert därför man tycker sig se den man saknar, trots att de inte är där.  Vår hjärna får oss att se och höra det vi saknar.

Jag tror att vi som fantiserar mycket behöver våra fantasier för att hantera våra känslor. För att inte bli överväldigade. Och för att slippa visa andra vad man känner. 

Fantasier är verkligen inte för alla, men för oss som fantiserar är de så viktiga. Allt stort som händer oss, vare sig det är bra eller dåliga saker, bearbetas där i fantasin.