Skissböcker kan användas till att arbeta på idéer eller öva sig. De kan bli egna små ”verk” eller fungera som en dagbok. Men ibland har jag också använt skissböcker som en bearbetning av känslor och längtan.
Denna skissbok kunde lika gärna fått namnet ”längtans skissbok” men jag döpte den till Histoires d´amour.
Jag skäms inte för att uttrycka mig. I både bild och text bearbetar jag min saknad, längtan och frustration. Jag vet att jag inte är ensam om att känna som jag gör men jag upplever att många skäms för att erkänna det.
Men att uttrycka sig själv är så grundläggande mänskligt. Och alla har känslor, längtan och begär.
Mina föräldrar var 40 respektive 50 år när de fick mig, och deras föräldrar var i sin tur i ungefär samma ålder när de fick dem. Jag brukar skämta om att jag har en fot i 1800-talet. Min farfar var född nästan hundra år tidigare än jag. Så kanske har det påverkat min försiktiga och avvaktande läggning?
Men jag behöver mycket för att känna. Det behöver vara någon som, åtminstone i mina ögon, är en unik person för att väcka min lust. Personligheten är avgörande.
Denna skissbok förändrades under tiden jag tecknade i den. Den gick från enkla skisser till något mer arbetade teckningar. Teckningarna i detta inlägg är från början av skissboken och därmed de enklaste och minst bearbetade.
Men nu när jag tittar på dem (det var ett tag sedan jag tecknade dem) är jag dock inte lika sträng mot utförandet som jag var då. För nu kan jag se bortom de tekniska bristerna. Nu kan jag nästan till och med tycka om en del brister.
Som att det är i bristerna som jag ser rakt in i mina känslor.
Hedenvinds Bilder 