När jag var i tonåren irriterade jag mig på min mamma för jag tyckte att hon höll så mycket ytan. Vad andra sa eller tyckte var så viktigt. Det är förstås typiskt en tonåring att tycka så.
Igår satt min mamma, min syster och jag och pratade hela dagen. Det finns väldigt mycket att berätta om mina föräldrars historia. En hel del ”skamliga” saker. Saker som min mor hållit hemligt för oss och för alla (om än att min syster och jag har luskat ut en hel del själva).
Efter att hon berättat kände jag bara empati för henne, trots att allt har handlat om att hålla yta. Så mycket empati att det gör lite ont. Det enda jag kan känna just nu är att jag vill ta bort hennes ångest och förtvivlan. Jag vill att hon ska känna sig älskad och glad.
Och hon sa faktiskt inte en enda gång att hon ville att vi skulle hålla något hemligt. Det är något jag uppskattade mycket. Och precis just därför tänker jag inte berätta vissa delar.
Men jag tänker skriva ner en sak som stod så tydligt och klart för mig igår. Mina föräldrar älskade varandra. På ett våldsamt passionerat sätt. Men de hade svårt att hantera det, och de hade svårt att hantera sina olika åsikter, värderingar och uppväxt. De hade ibland flera års uppehåll, men hittade alltid tillbaka till varandra.
Min mamma var (och är) en väldigt vacker kvinna, hon är omnämnd i litteratur som den vackra. Män uppvaktade henne konstant. Igår frågade vi henne varför hon inte valde någon annan, för möjligheterna fanns verkligen. Jo, hon hade försökt. Men det var bara vår far som fanns i hennes hjärta. Hur arg hon än var på honom, var han den enda mannen hon ville vara med. Och efter pappas död var hennes kärleksliv slut. Han var den enda för henne.
Det var nytt för mig att se min alltid kontrollerade mamma visa de känslorna, de stormande starka känslorna. Den oresonliga kärleken.
Hon lät ett helt liv gå utan att öppna upp sig för någon annan än honom.
Ett helt liv.
Hedenvinds Bilder 