Jag värdesätter min vänskap med ett par (ElJo) så högt. Förstås för att de är makalösa människor och jag känner mig alltid inspirerad och lycklig när jag umgås med dem. Men mest av allt handlar det om hur vi pratar.
Vi möttes för några år sedan genom ett community. Igår pratade vi alla tre om hur trötta vi är på densamma. Hur det har förändrats och hur lite det ger numera. Men samtidigt så kände vi tacksamhet för vad det HAR gett. Inte minst gav det förutsättningar att våga tala om allt som vi talar om. Allt från tabubelagda tankar till sårbara känslor.
Jag kom att tänka på hur jag som barn inte vågade hålla min fars hand när jag tänkte tankar som jag upplevde tabubelagda. Jag förstod förstås att han inte kunde läsa min tankar genom att hålla min hand, men jag var uppenbarligen inte säker nog för jag tog det säkra före det osäkra 😁. Att skydda sina hemligheter kändes länge som en självklarhet.
Men så vill jag inte leva. Jag älskar våra öppna och icke fördömande samtal. Om knasigheter, om sårbarheter och där vi vågar ifrågasätta oss själva och våra ideal.
Här på bloggen har jag jobbat länge på att våga vara öppen och ärlig, men ibland har jag undrat om jag det är rätt beslut. För vem läser egentligen och vad gör de med det de läser? Tas det emot på rätt sätt?
Och ibland tänker jag att jag har redan skrivit allt. Som till exempel en av de sakerna jag talade om med mina vänner. Min stora rädsla och min ”förbannelse”. Den som jag beskrivit här på bloggen många gånger. Bland annat här: https://hedenvindsbilder.com/2023/05/05/inferno/
Hedenvinds Bilder 