Inferno

Lever jag ovetande i Dantes Inferno? Ni vet, han älskade ju att straffa människor på ett paradoxalt sätt. Och jag känner mig som en paradox. 

Mitt behov av beröring, av sex och av närhet är så stort men det är ytterst få jag vill ska röra vid mig. Bara en ovälkommen hand på min arm kan få mig att känna obehag. Jag är antingen /eller, på eller av, kall eller varm. Det är ingenting jag styr över. Det är inget val. 

Det är svårt för mig att ge mig hän utan att ha känslor för någon. En på tusen tycks beröra mig. En på tusen drabbar mig. Men när jag väl känner för någon så är det nästan ostoppbart. Mitt hjärta rusar, min kropp bultar, en kraftig hetta växer till en elektrisk stöt som likt en pil far upp från mitt underliv genom mitt hjärta och som fastnar i min strupe. Gör mina tankar dunkla och min syn dimmig. 

Jag har känt en sorg de senaste veckorna, det är nog den bästa beskrivningen. En nästan förlamande sorg. En känsla av att jag aldrig kommer att få känna så igen. Att han, han som har förmågan att påverka mig så, är mig förvägrad. 

Så hur går man vidare med den uppgivenheten i sitt bröst? Vad gör man med alla de behoven, drömmarna och längtan som envis sitter kvar där i strupen och gör det svårt att andas. 

Alternativ 1) Man öppnar upp ett Tinderkonto och låter alla världens sorgsna, desperata, desillusionerade, arga och deprimerade män bli synliga. 

Alternativ 2) Man målar och tecknar.