Vi är inte tretton utan elva runt bordet denna påskafton. Min före detta svärmor har samlat oss och bjuder på god mat och viner från hennes mans vinkällare. Det är snudd på ett år sedan han dog. VI skålar för honom med en Stellenbosch från 97.
Det är som alltid vid dessa middagar, lite sorgligt en stund, glatt och uppsluppen en annan stund och fullt av intressanta samtalsämnen. På min högra sida sitter husdoktorn och på min vänstra mitt ex dotter. Hon och jag har alltid haft en speciell kontakt och är väldigt lika i många avseenden. Det är en sådan där kväll när man egentligen inte vill åka hem.
Jag kliver ut ur huset och där möts jag av den där doften, den där känslan, som jag nästan glömt. Jag bor ju numera i stan och det doftar aldrig som det gör på landet. Det är som att jag inte kan få nog av att dra in luften i mina lungor och låta mörkret omfamna mig. För så svart på natten blir det inte i stan.
I skrivande stund sitter jag på Bomans och äter frukost, snart börjar konsttriangeln men ute är det kallt och regnigt, så det kan nog bli en långsam dag. Tur att jag kan ”tala” med min blogg.
Hedenvinds Bilder 