Jag har känt mig lite besviken och utnyttjad av några människor senaste tiden. Bland annat en arbetskollega som jag litade på men har nu blivit överbevisad att jag hade fel.
Det är lätt att känna sig dum, naiv och skamfull för att man inte såg igenom personen.
Jag beklagade mig lite för min vän Alt för ett tag sedan. Utryckte just det; skammen av att bli lurad av människor. Känslan av att vara lättmanipulerad och naiv är förnedrande att behöva erkänna.
Igår pratade vi vidare om detta (och förstås mycket annat). Med lite distans och tid ser jag på det med ett nytt ljus.
Jag känner många som blivit bittra av alla besvikelser på människor men problemet är att de ofta själva blir likadana. De blir bittra och utnyttjar människor tillbaka.
Jag tänker att vi alla måste ge varandra mer än en chans och att vi alla måste jobba med att inte vara fördömande mot andra. Låta människor göra misstag. Förlåta dem. Gå vidare.
Sen betyder inte det att man ska tillåta andra utnyttja den snällheten. Men precis där är problemet…
Var drar man gränsen? När sätter man stopp?
Jag tror jag dragit min gräns lite över där den borde med några människor som funnits i mitt liv. Men jag har kommit fram till att istället för att känna skam över det är jag glad för det.
För att hitta den exakta gränsen är svårt och då drar jag hellre gränsen lite senare än lite för tidigt. För drar man gränsen lite senare försäkrar man sig om att man fortsätter att tro på människor i allmänhet. De flesta förtjänar faktiskt att man tror på dem.
Och ett och annat misstag i livet gör man, inget att skämmas över.
De få som inte förtjänar det, de är ju inte så många. Och de bra människor som finns där ute som förtjänar en chans till – de går man ju miste om, om man drar gränsen för hårt och snabbt.
Hedenvinds Bilder 