Henriot

Det är inte ovanligt att man hittar Henriot på glas när man går ut, både deras Blanc de Blancs och Souverain brut förekommer. 

Jag antecknar (och tecknar) allt jag dricker och om Henriot Blanc de Blancs skrev jag vid ett tillfälle att den smakade bättre än vad den doftade vilket är ovanligt. Jag tycker att man ofta uppskattar doften mer än smaken. Jag skrev vidare att den är krämig i munnen med lång eftersmak av citrus, och huset är ju känt för att vara chardonnay-orienterat så både Blanc de Blancs (förstås) och Souverain brut har tydliga chardonnay dofter (Souverain brut består av chardonnay (50%) och enbart 5% meunier, resten pinot noir). 

Jag förknippar olika champagnehus med olika personer och detta hus förknippar jag starkt med mitt ex. 

Jag har provat tre olika millésime: 2008, 2012 och 2018, den senare på en mässa vilket brukar göra det svårt att ta anteckningar och till och med vara svårt att fokusar på intrycken. På vissa mässor får man dessutom lite för dåliga glas för att verkligen kunna ta till sig drycken. 

Årgångarna 2008 och 2012 provade vi samtidigt. Båda förändrades under tiden (vilket ju de flesta gör, så det är alltid klokt att ta tid på sig när man dricker champagne). Bägge har ungefär hälften CH och hälften PN och samma dosage (6 g/l). Jag började med att favorisera 2008 och men landade till slut i att bägge var underbara. Den äldre hade mer toner av torkad frukt, nougat och lite rökighet. Jag skrev att den hade lite sur mjölk-känsla i avslutet vilket inte låter så gott men så är det ibland med champagne, de kan påminna om saker som inte låter gott och ändå är de det. 12:an var brödig, ”mineral-ig” och citrusdriven samt hade något av bränt äpple och blev bara bättre vart eftersom vi drack den. 

Jag har druckit två Henriot L’Inattendue (vilket betyder den oväntade) Blanc de Blancs från Chouilly. Den första var från 2016 och jag antecknade följande:  när vinet öppnade upp sig var den på näsan stenig med en tydlig citruszeist. I munnen sammetslen med känslan och smaken av solvarma citroner. Den andra var från 2018 och jag antecknade att den doftade och smakade som en perfekt chardonnay. Mineral, rök och lime.

Jag har druckit deras prestigecuvée Hemera vid två tillfällen. Den första var från 2008, den doftade lätt bränt (vilket är en doft jag älskar av någon anledning) men smakade mandarin, blodapelsin och blodgrape var len i munnen med en härlig sälta. Den var underbar.

Den andra var från 2013. Den består av 50& chardonnay och 50% pinot noir, men jag hade gissat att på större del chardonnay. Den var citrusdriven med en väldigt hög syra men ändå mjuk och krämig i känslan. Perfektion i sin stil men kanske lite entonig. Den hade säkert behövt lite mer tid för att utvecklas vidare, men då måste man ju vänta…