Januari 2020 flyttar jag in i den minsta lägenhet jag har bott i. Uppskattningsvis var den inte större än 14 kvm. Många såg det som orimligt och konstigt men jag upplevde en form av katarsis. Genom att leva så enkelt var det lättare att lämna ett gammalt liv och hitta ett nytt.
Men jag hann knappt bo in mig förrän jag blev sjuk och det talades om någon märklig sjukdom…Jag satt isolerad och hostade i veckor men minns att jag till en början kände mig väldigt kreativ.
Och jag tog långa promenader på kvällarna över folktomma Drottninggatan och ödelagda observatorielunden där jag hade kentauren för mig själv. Det var min favoritplats.
Men kreativitet är en balansgång mellan min extroverta sida som hämtar intryck och inspiration från omvärlden och min introverta sida som i min ensamhet låter intrycken komma ut på papper och dukar. Jag behöver båda.
När jag väl blev frisk behövde Bomans hotell min hjälp för alla ville åka dit. Hotellet låg inom de två timmars avstånd som man fick åka och hela hotellet ställde om för att kunna tillmötesgå de nya kraven. Det var rumsservice och enskilda förpackningar som gällde. Under hela året bodde jag mer på hotellet (om än ibland på en bäddmadrass i olika konferenslokaler eller i bastun) än hemma i mitt lilla krypin.
Men så småningom kom jag att stanna kvar allt mer i stan. Det var förstås omständigt och obekvämt men jag älskade att bo där. Och jag känner som att de fem år som gått har varit så spännande och så fulla av erfarenheter och allt det förknippar jag med mitt lilla boende.
Läget var också fantastiskt. Ganska nära de områden jag växte upp i, men jag hade inte bott där under hela mitt vuxna liv så det var som att återupptäcka stan.
Under denna vecka har jag flyttat till en ny lägenhet. Jag har alltid haft lätt att anpassa mig och trots att jag ser tillbaka på mina boenden med värme i hjärtat så har jag aldrig saknat något boende.
Jag har sovit i mitt nya boende i fyra nätter och trots att jag har mycket kvar att göra så är jag hemma. Igen.
Hedenvinds Bilder 