Jag bodde väldigt litet innan jag flyttade under sensommaren. Det mesta jag ägde låg nedpackat i lådor utspritt på lite olika ställen. Det finns något spännande med att plocka upp sina saker; en del av dem hade jag glömt att jag hade, andra såg annorlunda ut än vad jag minns.
I en låda låg tre nallar. De föreställer hundar och var en gåva från ett ex, som en tröst när tre riktiga hundar dog. Jag har aldrig köpt en hund, aldrig ägt en hund men jag har tagit hand om ett otal hundar. Speciellt tre stycken som kom att bli som mina. De bodde hos mig på heltid. De tre är de nallarna ”föreställer” och får nu sitta i min soffa (ja, jag har en soffa!).
Det är en märklig känsla när jag tittar på de tre nallarna för jag minns sorgen. Men jag känner den inte längre.
Mitt kognitiva jag förstår att det är en nödvändig överlevnadsstrategi. Vi måste glömma hur sorg känns. Vi måste gå vidare. Vi kan inte vara kvar i känslor hur länge som helst för det skulle ta död på oss.
Men samtidigt finns det något sorgligt i det. Som om det inte betydde så mycket. Kan man glömma, var det då på riktigt?
Jag minns skamkänslan jag hade första gången jag insåg att jag inte tänkt på min pappa efter hans död. Som att en del av mig inte ville glömma, ville hålla kvar.
Samma sak gäller även människor som av olika skäl försvinner ur ens liv. En del av mig vill inte släppa.
Men man måste påminna sig själv att när man står där, i vägskälet till glömskan, står man också i vägskälet till befrielse. Så att packa ner sina nallar under en tid när såren är djupa är kanske det enda man kan göra. När det gör ont är det nog klokast att inte låta sig påminnas om det som är förlorat.
Och när smärtan är borta kan man besöka sina minnen med enbart leenden och glädje.
Hedenvinds Bilder 