Lycka

Förr brukade jag endast se mitt fotande som ett hjälpmedel inför en målning men de senaste åren har jag sakta men säkert blivit allt mer intresserad av foto för sin egen skull. Framför allt tycker jag att det är otroligt roligt att manipulera bilder på olika sätt. Antingen genom de olika program som finns på en Mac (keynote är förvånansvärt användbart som en enklare Photoshop) eller genom att prova olika sätt redan under fotandet så som att ställa en glasburk framför kameran för att ta ett exempel. 

Under dessa år har jag fått otal erbjudande från fotografer som vill fota mig. En del av dem har kanske haft en baktanke, men flertal av dem har varit seriösa. De som gjort att jag artigt tackat nej är att jag skulle nästan lika gärna kunna placera någon annan framför min kamera. Det är hela processen som intresserar mig. Från själva fotandet; vilken vinkel ska jag välja, ska jag placera tyg framför kameralinsen, hur vill jag ha ljussättning? Till redigerandet. Och förstås inte minst själva klädvalet och fixandet av kostymerna. Jag har alltså en väldigt liten (kanske ingen alls) drivkraft att bli fotad i sig.

Därför har jag valt att säga nej. Fram till nu!  

För många år sedan såg jag ett foto som jag vill påstå påverkade min konstutveckling även om det kan vara svårt att se eller peka på det exakt. Inspiration funkar ju så, inspiration är ju inte att plagiera. 

Men denna bild satte djupa spår i mig, djupare än något annat foto någonsin gjort. Men jag kunde inte hitta bilden igen, den försvann i mitt flöde och jag sökte och sökte. 

Efter några år träffade jag fotografen (ovetande om att det var hans bild) och vi blev vänner. Gissa min glädje när jag insåg att det han som tagit bilden och att jag nu kan titta på den igen – precis när jag vill! 

Och nu vill han fota mig. Eller rättare sagt, han vill sammarbeta med mig. Han vill inte bara fota utan vi planerar hela bilden tillsammans. Herregud! Det var så länge sedan jag samarbetade med någon att jag glömt hur det känns. 

Vi skickar idéer fram och tillbaka, planerar och bollar. Vi förvånas och förtjusas av våra likheter och beundrar varandras olikheter. Samarbete är så underbart!!!

Jag är på så gott humör hela tiden och kan inte vänta på att vi äntligen ska ha tid att få igång projektet. Nästa vecka ska vi gå runt och leta efter den perfekta platsen. Jag ska fixa min outfit under tiden. Men han är delaktig i valet av den också! Hans engagemang och skaparglädje är lika stor som min.  

Att dela sin passion med någon är stort.