Det finns något tabubelagt över att ta bra bilder av dig själv. Åtminstone är det så för min generation, medan för en yngre generation som är mer selfie-van är det norm. När jag hade Tinder valde jag halvbra bilder på mig själv; jag tog aldrig de bästa.
När man är lite äldre förväntas man också att bli osynlig och ”åldras med värdighet”, vilket bara är ett annat ord för osynlig.
När jag fick idéen att skapa mina ”alter egon” valde jag delvis att kalla mina bilder för alter egon för att skydda mig själv från ”skammen” att ta bra bilder på mig själv. Som att jag gömde mig bakom ordet för att slippa ta ansvar och därmed fritt låta min kreativitet och kärlek till kläder ta all plats utan att känna behovet av att begränsa mig.
Märkligt hur andras åsikter, vare sig de är sanna eller inte, påverkar oss så mycket. En del ger helt efter för dem, andra gör som jag, hittar ett loophole.
Men är det alter egon? Eller är de bara en lek?
I någon mening är allt man gör en förlängning av en själv. Oscar Wilde sa att alla porträtt egentligen är självporträtt. Vad vi än målar är det sprunget ur oss själva. Det är vår bild av den som porträtteras och det är vår känsla som syns.
Men är mina alter egon mer ”jag” än andra saker jag gjort? De började som metaforer för olika delar av mig, men de har nästan fått ett eget liv vid det här laget.
Jag har alltid varit fascinerad av begrepp som kommer i tre eller fyrtal. Siffror över lag är fascinerande. Mer om det framöver. Nu tänker jag dock tjuvstarta lite…
Hedenvinds Bilder 