Ett intressant fenomen som hänt mig upprepade gånger i mitt liv är att män (och i vissa fall även kvinnor) som känt sig avfärdade vill ”ge igen” när jag inte besvarade deras känslorna. Första gången det hände mig sa killen i fråga ”du ska inte tro att du är den sista Pepsin på jorden”. Sedan dess har orden haglat. Allt från variationer på ovanstående kommentar till de som gör sig till offer och säger något i stil med ”jag visste att du inte skulle tycka att jag var snygg/smart/bra nog för dig”.
Jag minns särskilt en man som jag gärna hade varit vän med. Han var musiker; skrev och spelade klassisk musik och var intellektuell och intelligent. Han umgicks med många av mina kvinnliga vänner och jag ville gärna vara en av dem. Men han vill mer och var helt ointresserad av vänskap med mig. Något som jag sörjde. När det blev uppenbart att våra avsikter och intressen var olika sa han till mig: alltså, inga problem, jag förälskar mig så enkelt! Jag har säkert varit kär hundra gånger”.
Jag förstod att han ville rädda sin värdighet genom att förringa den känslan han hade för mig. Han ville inte tappa sin stolthet och reducera mig därför till en av hundra. Det är helt begripligt och jag klandrar honom inte. Jag tror nog alla är lockade ibland att göra så. För att klappa sitt stolthetsmonster medhårs.
Men jag minns att orden ändå gav mig en sorglig känsla. Som att känslor är flyktiga, de kommer och går och har ingen betydelse. Ingenting är varaktigt. Ingenting är stort nog att lämna avtryck. Man förälskar sig och man går vidare.
Jag tror att en del använder ordet förälskad fast det egentligen handlar mer om bekräftelse. Så fort man sätter de glasögonen på sig så är beteendet mer begripligt. Är det bekräftelse man söker kommer man snart att tröttna på en partner för i samma ögonblick man får bekräftelsen så är man ju klar. Och då är det dags att gå vidare i jakten på ny bekräftelse.
Men det finns trogna hjärta, det finns hjärtan som älskar.
Hedenvinds Bilder 