Besatt av Målardemoner

Jag hävdar ofta att det jag gör är ett hantverk. Jag berättar gärna om hur konstnärer förr sågs som en hantverkare likställd en möbelsnickare. Det krävdes mer en yrkesskicklighet, kunskap och erfarenhet, än råtalang för att bli konstnär. Med tiden fick konstnären en mer upphöjd position och idéen av en ”konstnär inspirerad av något gudomligt” växte fram. Den bilden hänger sig kvar än i dag. Man förväntas vara bohemisk och melankolisk som konstnär, och man dricker rött vin och väntar på inspiration. Det är en svår bild att applicera på sig själv och jag har alltid gjort motstånd, till och med avstått från att använda ordet ”konstnär” för att slippa bördan. Hela denna idé är allt för romantiserad för att jag ska kunna ställa mig i spegeln och se det. Men ju äldre jag blir desto mer måste jag tillstå att det kanske finns delar av detta som är sanna. 

Min kunskap inom färg, penslar, oljor, pennor och papper ger förutsättningarna. Min erfarenhet av vad som händer när man lutar pennan på ett visst sätt, när man placerar ett penseldrag bredvid ett annat gör skillnad. Min erfarenhet ger mig insikten om vad jag har kvar att lära, och vad jag har mina svagheter. Så till stor del är vad jag gör ett hantverk. 

Men nu och då måste jag erkänna att det är svårt att till fullo bara vara en förnuftsdriven varelse. För nu och då tror jag att jag blir besatt av målardemoner. För tiden kan stå stilla, eller gå ofattbart fort och jag minns inte hur jag gör vissa saker. Ibland knappt att jag har gjort vissa saker. 

Jag minns särskilt ett tillfälle när jag skulle måla ett ansikte som skulle täckta en hel vägg i ett rum på Bomans. Det var ett stort och ytterst svårt jobb. Det är lätt att tappa proportionerna när man ska jobba så stort. Jag har gjort många stora målningar, med varierad framgång. Det finns olika hjälpmedel man kan ta till, man kan till exempel dela in rummet i ett rutnät – vilket hjälper enormt mycket med proportionerna och planeringen av bilden. Men vid detta speciella tillfälle satte jag bara en krita mot väggen, skissade, målade och efter 24 timmar var jag klar. Jag har knappt något minne av hur det gick till och när Kristin (som äger Bomans) ringde mig för att fråga om jag hade börjat var jag själv lika chokad som hon över att jag var klar. Jag tror jag var besatt av en målardemon. 

Väggmålning på Bomans hotell

Tyvärr händer det inte så ofta, men lite besatt var jag nog i helgen. Jag målade återigen på Bomans, denna gång i ett rum som heter Eros. 

Publicerad av hedenvindsbilder

Jag bor i Stockholm, men har också en fot i Trosa där jag ofta gör jobb åt Bomans hotell. Mina bilder varierar sig, liksom mina metoder och material, men människor står i centrum.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: