Att vara unik i en stor värld
”Det är så typiskt svenskt…”
Vi står i kö, kommer i tid, pratar inte med varandra och gör alla möjliga tråkiga saker och vi påpekar ofta hur man i andra länder hånar oss för vår byråkrati och andra fyrkantiga egenskaper.
MEN det är intressant att jag sällan hört någon säga att det är drag som man själv har, trots att man är svensk. Det är snarare ett effektivt sätt att ta avstånd från flocken. Det är ju underförstått att man själv skiljer sig från mängden just genom att börja meningen ”det är så typsikt svenskt…”. För ingen vill ju vara ”typiskt svensk” och ”som alla andra”.
Ändå är vi ”typiskt svenska” och ”som alla andra” när vi säger just den frasen.
Det är förstås naturligt att ha ett behov av att vara unik i vår stora värld. Aldrig har vi väl haft så stora tillgång till fler människor och det är lätt att förlora sig i mängden. Och alternativet, att leva i en liten värld uppvisar bara andra problem. I många kulturer och samhällen har nog snarare behovet att passa in varit högst eftersträvansvärt. I vissa fall har det till och med det varit livsviktigt att passa in. Men vi lever inte i ett land där man kan bli stenad till döds eller lemlästad för att man gör något som avviker, så här kan vi utveckla våra unika sidor. Den friheten känner jag tacksamhet för. Det var därför jag gick i Pridetåget i år. Det kändes viktigt med tanke på alla reaktionära krafter som skrämmer livet ur mig.
Men har behovet av att vara unik en baksida?
Att vara unik bland andra människor handlar om att uttrycka sig själv och att känna sig själv. ”Personlig utveckling” är ett fenomen som populariserats genom yogakulturen och som jag ibland uppfattar som lite självupptaget och kan kännas lite ihålligt. Till och med påklistrat. På Tinder och i dejtingsammanhang, där ”personlig utveckling” betraktas som ett intresse, hör jag allt som oftast längtan efter att vara sedd av andra, men sällan längtan efter att se andra! Många pratar förstås om att de är ”nyfikna” på någon men sällan följer en fråga. Ordet ”nyfiken” tycks ha förlorat sin innebörd och innehåll. Det är bara en fras, lite som ”hur är det?”. Man frågor utan att egentligen vilja veta.
En annan baksida som jag tycker mig se är lite mörk:
Jag tror att en del konspirationsteorier delvis kan förklaras av behovet att vara unik. Man upplever sig se och förstå saker som resten av av den stora massan, ”alla fåren” inte förstår. Det ger en känsla av betydelse. Man är mer än andra, kanske till och med lite utvald. Är man inte ”the leader of the pack”, saknar man social status och framgång behöver man sticka ut på något annat sätt. Istället för att stå längst fram kan man placera sig åt sidan. En minoritetsgrupp är förvisso en grupp, men i den tryggheten kan man våga vara ”unik” samtidigt som man inte är ensam. Och kanske viktigast av allt; man blir sedd.
Men är vi unika?
Bortsett från fingeravtryck och iris, är vi verkligen så unika? Har vi inte mer gemensamt än vad vi tror? Det är förstås en fråga om perspektiv. Men om jag ändrar frågan lite. Kan det finnas något tilltalande med att vara som alla andra? Kan det hjälpa oss att se varandra? Att respektera varandra mer?
Jag läste en artikel om medlidande där de berättade om en undersökning som visade på att så fort vi identifierar oss som olika grupper upphör vårt medlidande med motparten och det kan till och med ersättas av skadeglädje. Kanske kan det vara en tankeställare som inspirerar att börja se mer likheter än olikheter?
Men i all ärlighet
Jag har själv svårt att passa in. Eller kanske snarare, svårt att vilja passa in tillräckligt mycket för att ändra på min personlighet. Gör det mig till en person med hög integritet eller gör det mig till en envis, självupptagen person? Kanske.
Men i mina ögon finns det inget mer attraktivt hos en människa än någon som vågar vara sig själv vad än det betyder.
Hedenvinds Bilder 