Igår satt jag och en vän i min säng och pratade om idéen med en ”the one”. Alla har nog någon gång i sitt liv träffat någon som de tänker så om. Det är en överväldigande känsla. Den påminner mig om Platons berättelse om androgyner, en varelse gjord hälften av en kvinna och hälften av en man som delades itu och därefter ägnade sina liv åt att söka sin andra hälft.
The One låter dig inte gråta
Men kan ett hjärta välja rätt? Om man bara låter känslan styra är risken stor att allt man kan förvänta sig är många tårar. Vad man behöver påminna sig om är att den rätte aldrig skulle tillåta några tårar, för är han den rätte skulle han känna samma sak och därmed inte bara behandla dig med respekt utan även med kärlek; ergo inga tårar. Så i sökandet efter den rätte bör man inte bara lyssna på sitt hjärta utan använda sin hjärna också.
Känslomässig kidnappning
Är det föråldrat att tro på ”the one and only”? Det anses nog generellt så, och kanske är det en farlig idé. Vi hänger upp oss på någon som gör att vi inte kan se någon annan och en del låter sig bli illa behandlade. Man blir uppslukad och kan inte tänka på något annat. Min vän kallade det för att bli ”känslomässigt kidnappad”. Man gör så många roliga saker men allt man egentligen kan tänka på är honom, istället för att njuta fullt ut av sina vänner. Hon fortsatte beskriva hur en kille hon är förälskad i egentligen gör tusen saker fel, och om det hade varit någon annan hade hon sett på det annorlunda. Men bara för att det är han blir hon förblindad.
Att våga tro
Samtidigt som det är sant så viskar en liten röst i mig. Är det inte också sant att de flesta av oss inte vågar tro? Är det inte sant att de flesta har en ”otrygg anknytningsteori” som inte våga ta emotionella risker utan hellre vilar i ”tryggheten” att kärlek inte finns. Som Kent sjöng ”Jag är alltid tryggast när Du är en liten bit ifrån…”
Och störst av allt är…intelligensen?
Vi lever i en cynisk värld där vi oftast ses som mer intelligenta om vi är cyniska och skeptiska, medan den som är hoppfull, ses som naiv och kanske inte så smart. Men intelligens har väl inte med det att göra? Jag ogillar ordet intelligens. Alla tycker sig ha rätten till ordet och vi slänger runt begreppet som om just vi vore de utvalda att använda det. Vi trycker ner andras idéer och tankar genom att kalla dem ointelligenta istället för att argumentera. Men visst kan man hävda att det inte är så intelligent att vara förälskad, men är intelligens det enda av värde? När blev intelligensen det största av allt? Hur blir man varm av intelligens? Hur mycket tröstar intelligens?
Kärlek botar blindhet
En tanke har farit i mitt huvud. Tänk om den blindheten man talar om i kärlek inte alltid måste vara så fel? Eller kanske tvärtom: tänk om kärleken inte gör oss blinda, utan snarare tvärtom? Får oss att se! Tänk om kärlek är en ögonöppnare. För kanske är det bara kärlek som kan förmå oss att se egenskaper och beteenden i ett bättre ljus än vad vi gjort om vi inte hade känslor? För främlingar är skrämmande, de har andra vanor och andra sätt att tänka. Andra normer och andra erfarenheter. – men är det så säkert att just deras vanor är fel och dina är rätt? Tänk om mina vanor, mina tankar är de som är fel? Kärlek och mod kan överbrygga det som är obekant, öppna upp våra sinnen och väcka nyfikenhet där misstänksamhet annars hade bott.
Hedenvinds Bilder 