Memory Lane

Vi är ett gäng kvinnor som nu och då träffas. Vi är en ganska löst sammanhållen grupp; några är närmre än andra. Men ofta är samtalen ändå öppna och ärliga. Vi pratade om kärlek. Vi kom in på våra första erfarenheter. Varje gång jag pratar med människor om detta så inser jag vilken enorm tur jag haft. Få verkar ha haft en underbar start på sitt kärleks- och sexliv, men jag hade verkligen det. Efter att jag berättat om min ”debut” tittade min vän på mig och sa ”nu förstår jag varför du är så kräsen beträffande män”.  Så är det nog. Jag kan inte ”nöja mig” med mindre. 

Inspirerad av samtalet började jag minnas. 

Jag var femton år när jag träffade den som kom att bli min första. Han var fem år äldre. Snäll, smart, lång och snygg. Vi spenderade nästan all vår tid tillsammans. Nästan alltid i sängen. Inte bara för att ha sex. Vi låg i sängen och tecknade på samma teckning, vi lyssnade på musik och vi pratade. Jag lyssnade på punk, han på hårdrock och vi möttes i Motörhead. Han var den som spelade Pink Floyd för mig första gången. Och vi hade sex… Han utforskade mig. Erfaret men sökande, nyfiket, lyhört och retsamt. 

Han tog sin tid. Vi hade aldrig bråttom. Jag minns hur hans fingrar smekte min hals, mina armar, min mage.  Jag minns hur jag andades högt upp i bröstet, drog nästan krampaktigt in luft. Min andning, min kropp ropade: Rör vid mina bröst…rör vid dem. Ser du inte hur mycket de skriker efter beröring! Men han fortsatte att ägna mina öron, min kind, mina revben all uppmärksamhet. Han älskade att se min frustration. Och när han äntligen rörde mig… Från att känna att det var allt jag önskade i världen, flyttades snart mitt fokus. Jag särade på mina ben så mycket min kropp förmådde. Där… ta där… nej släpp inte mina bröst… varför har du inte fler armar? 

Han visste min gräns. Han stoppade precis innan och väntade… Det var som om jag drömde och vaknade upp förvirrat, sluta inte… Han smekte mina lår, drog försiktigt sina fingrar eller sin tunga, eller en fjäder… å den där fjädern…var tog den vägen? 

När han förnekat mig tillräckligt många gånger och tillslut gav vika… 

Finns det ord som beskriver det rättvist? Finns det en bild? Finns det musik eller en doft som kan beskriva den känslan? 

Hur kan man andas utan den känslan? 

Hela min vardag kretsade kring honom, kring känslan. Jag minns hur jag satt på bussen, med mina tankar på honom, och tryckte mig mot sätet när bussen vibrerade. I nästan tre ljuvliga år var jag med honom. Men vi ville ha så olika liv. Han ville gifta sig, skaffa barn, bo i en villa, skaffa sig en karriär, gå på parmiddagar…och jag var ju fortfarande ett barn, och det visade sig att jag aldrig riktigt växte upp. Jag ville aldrig ha de sakerna. Jag ville bara ha tvåsamheten och närheten. 

Publicerad av hedenvindsbilder

Jag bor i Stockholm, men har också en fot i Trosa där jag ofta gör jobb åt Bomans hotell. Mina bilder varierar sig, liksom mina metoder och material, men människor står i centrum.

4 reaktioner till “Memory Lane

      1. Det är en konst i sig att kunna måla med ord, att skapa en bild på näthinnan hos mottagaren. En konsekvens av detta kan tyvärr också bli en besvikelse som när jag läste Ronja Rövardotter för min dotter när hon var liten och sen såg filmen efter det. Jag saknade en hel del som min hjärna utformat utifrån beskrivningen i boken men som inte fanns med eller var lika färgstarkt i filmen.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: