Ikväll väntar jag gäster; det är ett par som jag älskar att umgås med. Vi har alltid otroligt intressanta, uppriktiga och spännande samtal. De är bland mina absoluta favoriter. Jag ser så framemot att träffa dem. Men jag har också lite ångest innan.
Jag har ofta flertal teckningar och målningar som hänger på väggarna halvfärdiga i väntan på sin tur. När man bor och jobbar på så få kvadrat som jag gör har jag inte så mycket val.
Jag har allt mer börjat acceptera att om jag ska kunna umgås och bjuda hem mina vänner till mig måste jag acceptera att de ser alla mina halvfärdiga teckningar och målningar. Men idag kunde jag inte tillåta det.
För just nu är ALLT jag gör i en fulfas.
Är du själv konstnär så kanske du vet vad jag menar? Ibland testar man en ny teknik, en ny färg eller en ny metod vilket kan resultera i att man misslyckas. Kanske går det att rädda målningen, kanske är den dömd. Kanske är tavlan bara påväg mot något som kommer att bli bättre men det är en process att ta sig dit.
Så när fulfasen slår till måste man vara stark och fortsätta måla, inte stanna upp och känna, utan istället fokusera på att ta sig över fulfasen.
Problemet är när jag låter andra se det fula. Det är inte av fåfänga utan för att jag blir så självmedveten. Jag ser plötsligt på det jag gör via andras ögon (inbillade eller inte) och jag blir självmedveten och självkritisk innan jag har haft chansen att rädda min målning från fulfasen.
Hedenvinds Bilder 