Jag har haft samma dröm flera nätter i rad. Drömmen är inte så som drömmar brukar vara. Det är ingen ”och sen hände detta-dröm”. Den står utanför tid, den är knappt rum. Och det märkligaste är att den är knappt visuell.
I princip alla mina sinnen är närvarande utom synen.
Drömmen är full av närhet. Så nära att jag var omsluten, omfamnad som om jag vore en kärna i någon annans kropp – som att någon annans kropp nästan absorberar mig. Dofter av hud, kanske lite parfym. Men mest hud. Andetag och ord. Ord som sas utan filter och utan kontroll. Ord som fyllde mina öron. Och smak, smak av sälta, av hud. Och känslan. Känslan av djup åtrå.
Sen vakna jag och kände ensamheten eka tyst och kallt.
Hedenvinds Bilder 