Jag går längst Drottninggatan och på vägen möter jag en man som har en butik längst gatan och som jag lärt känna. Han säger alltid ”hej vackra kvinna”. Vi byter några ord om livet men sen skyndar vi vidare. Han till sin butik och jag till mitt jobb på vinbaren.
Har jag en bra dag, vilket jag oftast har, kommer många härliga gäster. De flesta är så trevliga, och många har blivit stamgäster och vänner. De har mitt nummer eller följer mig på insta eller FB. Igår kväll var jag ganska trött mot kvällen och vid 22 hade alla gäster gått vilket lämnade en känsla i min kropp av tacksamhet. Kanske har jag tur och får stänga lite tidigare?
Men 22:30, när jag börjar bära in utemöblerna, kommer två äldre välklädda och stilliga män och frågar om det är försent att få ett glas. Jag känner en suck inombords men tvingar mig att le och placerar dem i soffan mitt i rummet. Jag erbjuder dem varsitt glas franciacorta från en flask jag öppnat tidigare till stamgäster. De berättar att de kommer från operan. De hade sett madame Butterfly och såg nyligen Turandot. Jag blir entusiastisk och berättar att jag själv har en biljett till Turandot nästa vecka. Vi pratar opera och de berättar om alla städer de varit i och vilka operahus de besökt; La Scala och The Metropolitan nämns självklart. Min trötthet är som bortblåst. Jag betraktar dessa två män i sina välsydda kostymer med en nejlika i vänstra slaget. De påminner mig om min barndom och tröttheten har utbytts till en känsla…är det kanske lycka jag känner?
Efter jag stängt cyklar jag hem, stan är som en hinderbana där man ständigt omdirigeras eftersom det byggs om överallt. Igår fick vägen hem gå via Gamla stan och vidare över Riddarholmen där jag måste dra cykel upp för en del trappor. Kroppen är ibland trött men ändå…hur jag älskar Stockholm!
Varje kväll när jag cyklar hem upptäcker jag något eller bara förundras över dess skönhet. När söder närmar sig, med sina hus som klättrar uppåt med Maria kyrktorn som tronar över husen, får jag alltid ett rus i hjärtat. Jag cyklar längst Söder Mälarstrand och på en brygga står någon och utför eldperformance med en liten publik på kanske sex personer. Jag stannar upp och tittar en stund. Funderar på om jag inte känner honom, men det är mörkt och jag kan ju förstås inte störa.
Det blåser nästan alltid men förvånansvärt sällan fryser jag på vägen hem, det är som att kvällsvindarna alltid är varmare än vindarna på dagen. Jag ser utmaningen i vindens motstånd och jag ställer mig aldrig upp på cykeln för att få mer styrka, jag låter i stället benen jobba. Jag tar varje backe som en utmaning. Aldrig kliver jag av och leder cykeln.
Väl uppe på min gata sitter en hare mitt på vägen. Jag cyklar försiktigt för att inte skrämma den och det är först när jag är precis bredvid den som den hoppar iväg. Snart är jag hemma.
En sida av mig nästan dör av längtan vissa saker som jag inte har i mitt liv, inte minst mer tid att skapa.
Men ändå. Hur kan jag klaga när detta bara är en av många dagar i mitt liv?
Hedenvinds Bilder 