När jag var barn var jag något av en s.k. pojkflicka. Jag ville inte läsa Starlet, Vecko Revyn eller titta på romantiska komedier. Jag läste istället Wahlströms gröna bokserie och Fantomen. Jag minns att jag och min syster var osams en gång för att hon ville titta på något program om kungahuset medan jag ville titta på en cowboyfilm på den andra kanalen.
”Pojkigheten” var påtaglig men det fanns ett avseende där jag bröt mönstret. Jag älskade dräkthistoria. Jag har tecknat oändlig mängder historiska klänningar lika länge som jag har kunnat håll i en penna och jag gick tidigt till bibliotek och lånade böcker om ämnet. En av de första böckerna jag fick var av Henry Harald Hansen (Klädedräktens kavalkad); jag vet inte hur många gånger jag läste den boken. Jag älskade den så mycket. Det var början på en enorm samling som jag ägnade mig åt från tonåren till för några år sedan då jag gav upp min samling. Mest av pratiska skäl.
Mitt intresse var absolut själva estetiken, det drömska med svepande långa klänningar, men också fascinationen över hur olika vi uppfattar skönhet. Både utseendet på våra ansikten och kroppar så väl som kläder och attityd. Kläderna berättar om ideal, om vilka vi vill vara. De avslöjar så mycket om människan. Inte minst hur föränderliga vi är. Hur vi kämpar mellan att följa efter alla andra och hitta vår eget uttryck.
Det är nästan omskakande att se en hyllad skönhet från till exempel 1400-talet men som i våra moderna ögon nästan ser ut som en skrämmande alien. Jag använder ordet omskakande för insikten som följer är att vad vi uppfattar som vackert är helt fast i ett paradigm. Om jag vore född i en annan tid skulle jag se saker annorlunda. Vi är alla slavar under den kollektiva smaken.
Den insikten fick mig tidigt att önska att jag kunde frigöra mig så gott som möjligt från vår kulturs filter. Försöka se med mina egna ögon. Uppfatta saker efter mitt eget huvud.
Jag lekte med tanken att isolera mig helt från intryck utifrån men insåg snart att det är omöjligt. En bättre väg var att göra det motsatta. Utsätta sig för så mycket olika intryck som möjligt.
Jag såg det som att ha en egen smak var det fulländade – det mest fria jaget. Som att det fanns en core inom mig av en smak oberoende av kultur. Men kanske är det bara fåfänga? En illusion? Kanske finns ingen egen smak?
Med tiden släppte jag jakten. Jag tror sanning ligger lite mittemellan. Vi är fast i våra paradigm men inom dessa har vi ändå lite spelrum till egna tankar och egen smak.
Så jag landade i att vad som ger mig glädje, njutning och väcker min nyfikenhet är det som ska leda mig. Så länge det inte strider mot min moral och skadar mig som människa.
Det sammanfattar min filosofiska resa inom ämnet. Men det finns mer att säga om detta.
Här är några parafraser på äldre stilar.
Hedenvinds Bilder 