En vän till mig är tillsammans med en man som älskar henne djupt. De är strikt monogama och han är mer romantisk än sexuellt lagd. Alla kan se att han har bara ögon för henne. Ändå rasar hennes svartsjuka inom henne. Hennes trauman från tidigare erfarenheter gör henne till ett grönögd monster.
För ett tag sedan bad hon honom att sluta umgås med en tjejkompis.Jag dömmer henne inte och jag bryr mig faktiskt inte om hur han känner i detta för han är stark och kär och kan nog ta allt. Men jag oroar mig för henne.
För jag tror mig se ett problem. Jag undrar om hennes krav på honom verkligen kan läka henne? Jag undrar om inte all form av försök att kontrollera någon annan bara eskalerar otryggheten.
För jag tror att så fort du ber om något tappar det i betydelse. Så är det i alla fall för mig. Man kan inte be om kärlek, man kan inte be om trohet, man kan inte be om lojalitet och man kan inte be om respekt. Det är gåvor som måste ges frivilligt. Och om de inte ges måste man kanske inse att det inte finns kärlek där? Lära sig att leva med det och gå vidare. Om man kräver något kommer man nog alltid att undra om det var frivilligt.
Jag är rädd att för varje gång hon begränsar honom så får hon bara en tillfällig tillfredställelse; som att hon kan pusta ut i en minut innan stressen börjar igen. Men grundproblemet finns kvar och ingenting i hennes såriga hjärta har läkts. Det sattes bara ett litet plåster på ett stort öppet sår.
Jag tror inte att man kan påskynda tillit. Inte från någon part. Båda måste visa tålamod och låta handling tala för sig själv.
Nu menar jag inte att man inte ska tala om det, för i en sund relation vågar man berätta hur man känner, men det är skillnad på att säga ”så här känner jag” och att säga ”jag kräver att du…” men även om tal är bra, är handling alltid värt tusen gånger mer.
men även om alla dessa resonemang är sanna är de lätta att säga men svåra att utföra. Har man skadats är vägen lång till läkning och kanske får man räkna med att man inte alltid kommer att fatta de bästa besluten. Det betyder inte att man inte kommer att hitta rätt till slut. För en relation som går igenom saker kan bli så mycket starkare än en friktionslös relation som aldrig blottar sig för varandra.
Jag frågar mig dock: Är denna typ av svartsjuka en egenskap eller kan vem som helst drabbas av den om man blir pushad hårt nog?
Jag tror att alla kan känna alla känslor men att vi har lite olika lång väg till ett visst beteende. Och kanske har en del en starkare självkänsla än andra som gör att man avstår från att agera på sina instinkter? Jag kom att tänka på Samantha i Sex and the City. Hon blir kär i en man som har samma sexuella aptit som hon men som hon ständigt misstror. När hon en dag springer in till honom övertygad om att han är otrogen men inser att det bara var i hennes huvud säger hon ”I love you, but I love me more” och lämnar honom.
Kan man inte hela sig med någon, måste man kanske hela sig för sig själv?
imorgon kommer del III
Hedenvinds Bilder 