Det finns ett ämne jag påbörjade att skriva om för länge sedan men aldrig publicerade; nämligen min inställning till ordet eftervård.
Det är vanligt inom BDSM att man talar om vikten av eftervård och där män berömmer sig själva att de är ”duktiga” på det. För mig känns det fruktansvärt känslokallt. Som att man ger ömhet och kärlek för att man borde. Inte för att man vill. Det låter som något man gör av plikt inte av kärlek.
Och att säga att man är ”duktig” på eftervård är som att säga att man är ”duktig” på kärlek. Det låter så känslokallt och ganska självupptaget. För man berömmer sig själv för något som borde vara ett samspel och en upplevelse mellan två personer.
Det blir som en låtsaslek; något man upprepar för att det fått stämpeln att man är en bra människa. Och många upprepar ju bara vad andra sagt, utan att tänka själva. Men om det inte är äkta är det ju inte värt någonting. Då kan man lika gärna låta bli.
Och själv skulle jag aldrig vilja ha ”eftervård” om jag själv inte hade känslor för personen. Men det kanske bara är för att jag är demisexuell?
Hedenvinds Bilder 