Jag sitter på T-banan och ser vidden av stan medan jag åker över bron till Globen. Jag slås av en så stark känsla av att lämna livskvalité och åka mot gråhet och tristess. För det är min inre bild av förorten.
Jag lever idag ett liv där jag ytterst sällan sätter mig på en T-bana men de få gånger jag gör det tycker jag mig alltid erfara ett annorlunda Stockholm än vad jag normalt ser. ”Mitt” Stockholm är fullt av glada och trevliga människor och jag ser ständigt par som är kära i varandra och vänner som älskar att hänga med varandra. Men på T-banan syns andra sidor av mänskligheten.
Men jag ställer mig också några frågor…
Är det så fel att se mänskligheten från alla dess sidor? Att ständig bara se det vackra är kanske att leva i en illusion. Att se det fula men ändå kunna känna empati till människor är kanske nästan som ett livsmål?
Och en annan fråga. Kanske finns det något lite ”inne-stads-snobberi” i mig som jag inte vill erkänna eftersom jag förstås inte vill se mig som snobbig. Jag vill ju gärna se mig som status-fri. Men kanske är det min svaga punkt?
I så fall är alla dessa besök i olika förorter på jakt efter ett nytt boende nyttigt för mig.
