Hemma igen. Jag tänkte att det skulle bli så skönt att komma hem men efter en orolig natt har jag bara ensamhet i mitt hjärta. Det känns som att alla mina drömmar och förhoppningar aldrig slår in, snarare tar jag mig allt längre bort från dem. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna som stilla och ljudlöst men envist rinner över min kind. De vägrar sluta rinna och jag börjar oroa mig för att de aldrig ska stoppa. Kommer de att rinna så här när jag är på jobbet? När jag cyklar hem? Kommer de att rinna under natten? Resten av mitt liv?
Innan jag åkte lämnade jag lite saker i min mammas källare men ångrar att jag inte lämnade mer saker inför flytten. Jag sparade tre stolar till exempel, men jag kommer inte ha tre gäster. Jag ska flytta utanför tullarna, till vintern, i ett litet hus. Det är inte första gången jag fattar konstiga beslut och jag vet ju att det bara är en erfarenhet och inte ett slutgiltigt boende. Jag har tre månaders uppsägningstid och sen kan jag flytta vidare. De är inte en grej egentligen.
Eller kanske är det jag som förändrats? Förr var jag så sorglös. Jag såg alltid möjligheterna i förhållanden som andra fasade över. Men jag kanske inte är hon längre? Kanske har jag slösat bort hela mitt trygghetskapital och glömt att fylla på det. Och nu är det ekande tomt. För jag känner mig otrygg. Som att allt brister. Som att jag förlorar allt.
