Grafiska Noveller

Jag har börjat berätta mina och mina vänners erfarenheter i tecknade bilder. Jag är ännu osäker på hur jag ska utföra dem och att berätta en historia på detta sätt är nytt för mig.

Alla historier är sanna men jag byter namn, kontext och tar vissa friheter för att skydda de oskyldiga och de skyldiga. 

Tinderflödet

Jag får ganska ofta höra att jag har för höga förväntningar på en partner och borde sänka mina krav. Det fick mig att teckna den första bilden jag gjorde i denna stil.

Jag har några ”minnesvärda” dejter bakom mig. Flertal har varit nästan besatta av relationsteorier men inte så besatta av att faktiskt lära känna någon.

Tinder är inte en lätt plats att vara på. När man väl har matchat med någon ska man försöka få igång ett samtal. Denna dialog är förvånansvärd vanlig. Jag undrar om det är råd de är ute efter, eller om det bara är bekräftelsebehovet som skiner igenom. Konversationen dör förstås ut knappt innan den börjat så svaret uteblir och lämnar mig med ett ”jaha” på läpparna. 

Varför vi så sällan sveper höger på Tinder …

Alla samtal vi har om hur vi önskade en relation eller en partner var men vi är så långt ifrån att hitta rätt att jag undrar varför vi lägger tid på att drömma? 

Ibland känns världen så hård. Jag känner mig som en romantiker som ständigt möter verkligheten och om och om blir lite chokad. Även om jag hoppas att de flesta är så mycket mer sårbara och känslosamma än vad de låtsas eller vågar visa. 

Vi bär alla kants glasögon; vi ser vad vi har förmåga att se efter vad våra erfarenheter och känslor tillåter. Det gör det vanligt att man uppfattar en situation olika, vilket jag försöker illustrera här. 

Efter några års dejtande har jag också kommit till en del insikter. För att leva bakom en skärm ger som bekant ett slags frihet till människor. Om Maslow var i livet; jag undrar var på behovsstegen han skulle placera Tinder. På dejtingsidor får frustration och uppgivenhet utlopp.

Ibland har jag känt mig så naiv i mitt liv. Detta var ett sådant tillfälle, men mina vänner hade åtminstone vansinnigt roligt åt mig.

Svartsjuka är en känsla, inte en egenskap, men vi kan känna den olika och vi kan använda den olika. Svartsjuka ses ofta som den mest skamfulla av alla känslor och många förnekar den, men det betyder inte att man inte känner den. Detta handlar dock inte om förnekelse, det handlar om hur vi hanterar och ibland använder känslan för olika mål. 

Jag är alltid skeptiskt men också fascinerad av alla försök att definiera oss människor och våra personligheter och känslor. Jag gillar struktur, gillar definitioner för de hjälper oss att förstå men misstror dem samtidigt för de förenklar ofta komplicerade saker. Vill förstås inte vara en relativist som aldrig tar ställning men att ha slutliga bestämda svar är inte bara för stort ansvar utan även lite tråkigt ☺️.

Differensen mellan den egna känslan och andras känslor kan vara miltal när man dejtar. Vi kan tycka att vi bemöts hjärtlöst av våra dejter men kan själva vara iskalla utan att se likheterna däremellan. Som att vi inte förstår att andra har samma känsloliv som vi själva. Men det är ju också främlingar vi dejtar. Människor som vi inte tar ansvar för, människor som inte ingår i våra kretsar, människor som vi aldrig kommer att se igen. 

Det är svårt att i det hårda klimatet våga visa sig sårbar och de som försöker utföra en romantisk handling riskerar att framstå som stalkers. Det räcker med två oönskade sms i rad och vi ryggar undan. Detta trots att vi alla förstår på ett kognitivt plan att man måste våga visa sig sårbar om man ska ha en chans att bygga en relation. Det är lite utav en paradox.

Ibland vill vi uttrycka oss poetiskt i korta formuleringar, i slagkraftiga och inspirerande aforismer. Vi fastnar i hur snyggt orden låter, hur de smakar i munnen, men verkligheten är alltid mer komplicerad. 

En pick-me-girl är ett begrepp jag tror många känner till. Hon som säger saker i stil med ”kvinnor är så falska, män är mer ärliga” eller ”jag är som en kille” som om det vore något bättre. Det finns inget vedertaget begrepp för män som gör samma sak men ibland talas det om ”White Knight”. Det kan användas för män som ogillar andra män som tar ställning för jämställdhet. Män som vill gömma sig bakom gruppen män och därför känner sig hotade av män som bryter mot normen. En man som beter sig illa och kanske ångrar sig men är för stolt för att stå för sitt misstag kan vilja bekvämt luta sig mot att hävda ”alla män är så här”. Det tar bort lite skuld och ansvar. Man kan ju inte hjälpa det. ”Det sitter i generna”. 

Men det kan också vara frågan om ett tydlig ”pick-me-boy” syndrom.  

Jag har varit på många dejter där män försöker hävda sig som det bästa valet i jämförelse med andra män. Välj mig, för jag är inte som alla andra män. De är alla svin. Men inte jag. Ni vet, istället för att berätta om sig själva och visa sig själva vill man göra det i relation till andra. Alla gör väl lite så emellanåt. 

Jag är inte helt oförstående för syndromet. När kvinnor i olika forum eller sammanhang kritiserar män är det naturligt att vilja markera att man faktiskt inte känner igen sig i den bilden. Och tack och lov är det gott om män som är…människor. Bra människor. Precis som vi kvinnor. De flesta av oss är…människor. Bra människor. 

Min grafiska novell handlar om när man drar det för långt. När hela samtalet domineras av att bevisa sin egen förträfflighet i relation till andras brister. 

Ibland tänker jag att poleriseringen mellan könen alltid funnits men tar sig olika uttryck. I singel-Sverige och nätdejtingvärlden är det lätt hänt att vi missförstår varandra, slutar se människan bakom. Kanske skulle världen må bra av en ny 70-tals våg som tror på individen mer än könet för oberoende vad som är sant kanske det är den bästa utgångspunkten. Att vi försöker möta människor så förutsättningslöst vi förmår?