Drömfångaren

Tidigt en morgon vaknade jag av en märklig känsla. Bredvid mig satt en kvinna på huk och tittade på mig. Det fanns ingenting hotfullt med henne, snarare tvärtom, men jag visste när jag såg henne att hon inte existerade. Ändå låg jag där och tittade in i hennes ihåliga ögon. Jag tror aldrig att jag varit så rädd i hela mitt liv. Och förvirrad. Hur kan man se något som inte finns?

Efter mycket om och men fick jag en tillfredställande förklaring på min upplevelse. Jag hade varit med om sömnparalys. Ett tillstånd som kan uppstå när man är under stress och/eller fått sin sömn störd.

Man är paralyserad när man är i REM-sömn (man hindras på så sätt från att agera ut vad man drömmer). Det kan hända att man vaknar innan paralyseringen har släppt. Och i vissa fall är det som att man är kvar halvt om halvt i sina drömmar. Detta kan leda till att man hallucinera.

Efter denna upplevelse läste jag mycket om drömmar och sömnparalys. Intressant nog ser de flesta liknande saker, beroende på kultur och tid. Det vanligaste tycks vara upplevelsen av ondska. I nutid ser många en svart figur i hatt. Förr var det ofta demoner eller häxor. I USA var det vanligt att se gröna män från mars. Och så förstås maran.

Själv upplevde jag ingen ondska, snarare motsatsen (och ändå var jag så fruktansvärt rädd). Jag såg en vanlig ”Svensson”, ingen mystisk man i hatt, ingen häxa, inte ens en katt. Bara en vanlig människa. Ska jag tolka det som att jag är en ovanligt tråkig person? 😀