Nu ska jag vara modig. Jag ska göra något jag aldrig gjort tidigare. Idag tar jag ytterligare ett kliv till att bli den jag vill vara!
Jag har nog en stark självkänsla men mitt självförtroende är sviktande. Jag håller det dock inom mig. För några veckor sedan i samband med konsttriangeln berättade jag för ”min Amanda” (som är som en dotter för mig) hur jag faktiskt känner. Det är henne jag pratar med om sådana saker som jag vet kognitivt är vansinniga men känslomässigt ostoppbara. Som hur jag vill ställa in utställningen och hur jag tycker att allt jag gjort är bristfälligt. Nej, nu fegar jag igen – där och då tyckte jag att allt jag gjorde var galet dåligt. Jag fann fel överallt och felen var ofantligt stora. Men varför är det så svårt att prata om det? Jag vill verkligen inte vara en sådan person som håller mina känslor inom mig.
Sanningen är att jag tycker det är svårt att uttrycka mina tvivel och min osäkerhet angående mina bilder för jag tycker det låter som om jag fikar efter beröm. Och att få efterfrågad beröm är som att få en kopp utan kaffe. Beröm är så svårt att tro på, så svårt att ta emot, att jag hellre låtsas oberörd än att ta risken att någon känner att de MÅSTE ge mig den.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag hellre vill att någon hatar vad jag gör än att mötas av ett oberört neutralt beröm – det är klart jag inte vill att någon hatar vad jag gör. MEN att mötas av halvhjärtat beröm som är sagda av artighet och vänlighet skapar sådant bittande tvivel. Det är som en ocean inom mig som lyssnar till minsta lilla ord och tolkar minsta lilla bristande tonfall i rösten.
Med det sagt så kommer nästa inlägg att handla om fördelen med dåligt självförtroende. För det är inte bara av ondo.
Hedenvinds Bilder 