Min pappa

Idag hade min pappa fyllt hundra år om han hade fått leva, men han gick bort när jag var tretton. Jag undrar vem han hade varit idag, och vem var han då? Jag minns att jag och min syster hade en period när vi försökte förstå val han gjort i sitt liv, egenskaper han kanske hade haft. Jag tror vi själva höll på att bli vuxna och insikten om att han var en människa och inte bara en pappa kom till oss. Han var nog en lika komplex människa som någon annan. Men mina minnen av honom är bara av en pappa. En kärleksfull, alltid närvarande pappa som man skrattade mycket med. Och jag minns närheten. Jag minns hur jag satt ihopkurad i hans famn när han läste i sin fåtölj. Han smekte min arm på exakt samma ställe hela tiden så till slut började det bli lite ömt, men jag flyttade aldrig bort armen. Jag sa aldrig någonting för att det var mer värt att sitta där, i tystnaden, hos honom.