Geniet

Jag såg nyligen en dokumentär om da Vinci. Den gav en relativt nyanserad bild av honom; det var inte bara en entonig hyllning av honom om än att det fanns sådana inslag. Jag har alltid haft lite svårt för genibegreppet. Av flera skäl tror jag. Ett skäl är att det inte alltid känns äkta. Jag upplever att vissa människor är benägna att geniförklara och beundra av slentrian, och kanske beundrar man för att andra beundrar. Lite kejsarens nya kläder. Som om man inte vågar avgöra vem man ska beundra själv. Man hyllar den som andra hyllar. Men sanningen bakom många kända verk har emellanåt en ganska kras historia. Hade inte Mona Lisa blivit stulen, hade hon varit lika känd? Är hon verkligen så bra? 

Samtidigt kanske det finns något förmätet i att se sig själv som någon som kan avgöra hur vidare någon är ett geni eller inte. Kan verkligen jag avgöra om Einstein var ett geni? Det krävs nog ett annat geni för att avgöra hur vidare det är sant eller inte. 

Jag kopplar ihop samma behov-av-geni fenomen med ”dyrkan-av-gudar” syndromet. Ni vet, när man har en hjälte i en film eller bok, som är oslagbar, makalös, ofelbar och gärna utvald. Harry Potter eller Superman, som ensam klarar av allt för många uppgifter. Som trots att de har andra högst kompetenta personer i sin närhet sällan lyssnar på dem utan själva har alla svar och lösningar. Den typen av karaktärsskildring har aldrig intresserat mig, snarare irriterat mig. Är det en människoälskande del i mig som vill att människor ska skildras som en helhet, med sina brister och fel likväl som kvaliteter? Kanske är det den ursvenska ”alla är lika värda” som spökar?  Eller är det en cyniskt del av mig som inte tror på människors ofelbarhet?

Jag har alltid tänkt att historien är så orättvis. Förtjänade Salieri hur han ofta framställs eller är det bara för att vi ska ha en stark kontrast till Mozart? Är det rättvis mot honom? Jag antar att jag tar lite parti för de som måste stå där i den gråa skuggan och vars enda uppgift tycks vara att ställas mot geniet. Som om de i skuggan måste uppoffras, för utan dem, inget geni. Men de var ju människor som kanske arbetade hårt för det de gjorde. Som av någon anledning försvann i historien, eller fick bära rollen som antigeniet. De stackars medelmåttorna som inte räcker till och som föraktas för det. En del av mig känner ett behov av att gå i alla de glömdas och förlöjligades parad. Kanske för att jag själv sällan beundrat de mest kända artisterna. Den musik som berört mig allra mest är ofta av artister som kämpat och kämpar i skuggorna. Det är där jag funnit mina genier. För det kanske är så, att jag stör mig på genibegreppet för att jag ibland tycker att man blandar ihop kändisskap med talang. 

Målningen är utförd med akvarell på sk yupopapper, ett syntetiskt papper som bibehåller mycket av den färgintensitet som akvarellen har i vått tillstånd.