Styrka

Jag har funderat en del på hur vi använder ordet styrka när vi beskriver människor. Jag får ofta höra att mina porträtt uttrycker starka kvinnor. Det är nog sant för jag har så många kvinnor i min omgivning som anses vara starka och som jag målat av många gånger. Men vad betyder ordet egentligen? Jag kan inte påminna mig om att jag har hört någon använda ordet för en man (annat än fysiskt muskelstyrka förstås). Så, måste det vara en kvinna som är stark, och i så fall vad betyder ordet? Innebär det att vi tar föregivet att en man är stark i sig och därmed inte behöver definieras som stark, medan en kvinna inte förväntas vara det. Och vilka egenskaper syftar vi egentligen på? 

Jag googlar och ordet framträder. Starkt kan ju användas till så mycket. Smak eller doft kan vara starkt. Ett ljus kan vara starkt för våra ögon.I de fallen är det något uppskruvat och inte så sällan något obehagligt som avses. En upplevelse eller känsla kan också vara stark och då kan ordet ha en positiv klang. Ett företag som är starkt, en ekonomi eller en husgrund är starkt; ordet är då bortom tvivel något positivt och får ofta en betydelseskjutning mot något varaktigt och solitt. Något man kan lita på.

Men hur är en stark människa? Jo, google svarar att hon är duktig, skicklig och har stor förmåga. Jag är dock inte övertygad. Jag känner många som dessa beskrivningar stämmer väl in på utan att någon nödvändigtvis skulle kalla personen stark. Min känsla är att det egentligen mer handlar om en person som tar för sig. Tar plats och hörs och syns. Inte så sällan en ganska högljud person, som aldrig tvekar att titta in i någons ögon. Kanske är personen till och med hård. Det skulle stämma väl överens med min första tanke: varför vi ofta kallar kvinnor starka men inte nödvändigtvis män. För samma sak gäller här. Kvinnor förväntas inte vara hårda och det är ju som bekant avvikelser som behöver uttalas. En omformulering senare och sökresultatet på google gav svaret: man gömmer sig inte bakom någon eller något. Där börjar min känsla nicka. För mod är nog en ”kompisegenskap” till stark. 

Men är det egentligen ett ideal vi ska sträva efter? Måste alla vara starka? Jag tror att vi alla vill vara ”starka” för motsatsen är så uppenbart negativ. Om jag inte är stark, då är jag ju svag. Och man hittar massor av ”att vara stark är att visa känslor” i flödet på Insta och Facebook – för vi vill inte ge upp ordet. Det är så positivt laddat att vi kan inte tänka oss att släppa det, utan istället försöker vi fylla det med en ny innebörd som ger oss lite mer spelutrymme att få vara mänskliga. 

Själv ser jag mig inte som stark. Men jag ser mig inte heller som svag. Jag armbågar mig inte fram i tillvaron, har aldrig varit bra på att ta för mig, men har alltid känt att det är ett aktivt val jag gör. Det passar inte min karaktär att vara ”stark” i de avseendena och jag ser inte att jag behöver de egenskaperna för min överlevnad. Men jag frågar mig också: är det någon som skulle kalla sig stark? Eller är det bara något som vi kan se i andra. Är det en romantiserad bild av andra? Eller är man blind för sin egen styrka?