Idag är det första dagen på konsttriangeln i Trosa. Igår ställde jag och min utställarkollega och vän Calle Isoz iordning allt.
Varje år är det likadant. Nervositeten är hög och jag frågar mig varför? Vad är det jag är nervös inför? Är det att inte bli uppskattad? Alla har ju självklart ett behov av att bli uppskattad så det är naturligt att vara nervös inför ett tillfälle man exponerar sig själv. Det är dock inte så enkelt för mig. Skulle min nummer ett drivkraft vara att bli uppskattad skulle jag valt en annan väg i mitt konstnärskap. Och det fanns en tid när jag målade mer ”försiktiga” målningar. Inte kanske egentligen för att bli uppskattad, jag kan snarare känna att jag valde ”stillsammare/snällare” motiv i ett försök att få måla men ändå gömma mig. Att vara sedd har alltid förknippats med ett visst obehag för mig (men det ämnet är komplicerat, så mer om det framöver!).
Jag tror att inför en utställning blir jag plötsligt medveten och får en distans till mig själv. Jag ser mig själv utifrån och allt jag gjort ser plötsligt annorlunda ut. När jag målar tänker jag aldrig på vad någon kommer att tycka, och jag tänker knappt på vad jag själv tycker!!! Jag bara målar det som vill bli målat. Som om jag egentligen inte själv bestämmer. När jag sedan ska visa upp det jag gör, se människors reaktioner, blir jag plågsamt medveten om att det jag gör inte alltid är så publikvänligt. Jag har alltid haft en dragning åt ett mörkare håll. Mina bilder är dramatiska, lidelsefulla, sorgsna, erotiska och inte så sällan med en förkärlek för skräck. Det är inte vad alla vill ha på sin vägg över soffan. Men varje år brukar någon komma som kanske är lite som jag. Hoppas det kommer någon i år också, som ser världen så som jag ser den.
Hedenvinds Bilder 