Mitt intresse för dräkthistoria är livslångt. Redan som barn tecknade jag oändliga mängder med historiska, eller försök till historiska kläder. Jag minns hur jag gick till stadsbiblioteket och tecknade av bilder ur böcker om kläder. De flesta var på engelska så jag kunde inte läsa dem men jag kunde titta på bilderna. Min första bok inom ämnet fick jag i tonåren; jag måste ha läst den från pärm till pärm ett femtiotal gånger under mitt liv. Och det var startskottet för mitt samlande av både böcker om dräkthistoria men även på material som jag kopierade, hittade i tidningar eller anteckningar från museum som jag samlade i pärmar. De var minst tjugo pärmar och en bokhylla överfull av böcker som jag tills slut gav upp.
Min kärlek för historiska kläder har inte släppt taget om mig. Med jämna mellanrum har intresset avslöjat sig i mina teckningar och målningar. Numera har jag dock släppt behovet av autenticitet och ersatt det med en lekfullhet.
Den första bilden nedan tror jag att jag gjorde 2015. Den flirtar tydligt med den italienska ungrenäsanssen klassiska porträttmaner men de skulle förstås aldrig haft dreads eller ring i näsan på den tiden. Fem år senare gjorde jag om samma bild men i gråskala och guldfärgad bakgrund. Och ytterligare ett år senare gjorde jag en lite annorlunda variant på temat.
Akvarellerna är rokokopastischer men de har alla en modern tatuering. Det blev sen en stor oljemålning i samma stil som hänger på Bomans hotell.
Min senaste oljemålning (som också är till ett Bomansrum) är en pastisch på 1700-talets andra hälft. Hon har en jättefrisyr med dekorationer men bär moderna glasögon och smycken och inte minst vill jag påstå att hennes attityd är modern.
Att blanda oförväntade element i allmänhet är spännande men om jag dessutom har en ursäkt att få måla eller teckna historiska kläder blir jag extra glad. Mitt intresse för dräkthistoria är inte bara för att det är vackert; det är ju inte alltid det. Men dräkthistoria berättar så mycket om människor i olika tider. Om vad man vill förmedla, vad man vill vara, hur man vill uppfattas av andra. Modehistoria handlar också om hur man ständigt måste återuppfinna skönhet för att den ska göra intryck på oss. Lite samma sak som man måste förnya humor, skräck och porr för att det ska göra effekt. En gammal skräckfilm skrämmer ingen idag, och en gammal porrbild lämnar oss mest med ett leende på läpparna och få skrattar åt skämt som deras föräldrar skrattade åt. Samma sak upplever jag att skönhet är. Det måste hela tiden förnyas för att skapa intresse.
Hedenvinds Bilder 