Porträtt

Del ett

Det finns få saker som fascinerar mig så mycket som porträtt. Samtidigt är det också bland det mest nervösa och svåra att utföra. Det är lite som att djupdyka i någons självbild. Jag tror aldrig jag mött en enda person som ser sig själv så som andra gör. Lite samma fenomen som när man lyssnar på sig egen röst och tycker att den låter fel; lite så är vi alla när vi ser oss själva på ett foto. Vi ”betygsätter” ofta foton med ord som ”den blev bra på dig” eller ”på den bilden är du dig lik”. Men alla bilder är ju du. Även de dåliga med konstiga miner. Vi är bara vana att se oss i en stilla pose i spegel, så det är så vi känner oss bekvämast. Nästan lite så som gamla foton från 1800-talet när alla sitter superstilla och tittar allvarligt in i kameran. 

När jag målar porträtt brukar jag föröka tänka utifrån det perspektivet. Kunden måste känna igen sig själv (eller den man låtit avbild). Målningen måste spegla den självbild de har. Ofta hjälper det att få lite information om personen i fråga. 

En annan lärdom jag gjort under åren är att många ser detaljer i sitt ansikte som de upplever som oattraktiva men som för andra är knappt nämnvärda eller kanske till och med charmiga. Det är som om vi vill släta ut våra drag, ta bort det som gör oss unika. 

Det är onekligen ett paradoxalt fenomenet som jag tänkt på många gånger i olika sammanhang: hur vi kämpar för att inte sticka ut och avvika. Hur man utan att någonsin öppna en modetidning kan veta vilket mode som råder genom att gå Drottninggatan fram (just nu för alla åldrar och stilar: vita sneakers) samtidigt som vi önskar att vara individer, inte vara som alla andra, unika, speciella, gå vår egen väg och vara utvalda 

För vissa individer är det en starkare längtan än för andra, men ingen tycks helt fri från paradoxen. 

Här följer några porträtt jag gjort med alkoholbaserade markers.