Porträtt del två

Existerar skönhet? 

Jag har varit väldigt intresserad av dräkthistoria under perioder i mitt liv. Dels för att jag är intresserad av historia i allmänhet, del för att kläderna attraherar mitt estetiska sinne men också från ett annat perspektiv.

En av de sanningar som avslöjar sig i modehistoria är hur fast vi är i vårt paradigm. Det påverkar oss så djupt att man tvingas ifrågasätta hur vidare man kan lita på vår tyck och smak. 

Ett ideal för en 1400-tals kvinna var att raka bort sina ögonbryn och håret vid pannan för att förlänga densamma. Att hårt plocka sina ögonbryn fick en comeback på 90-talet men idag borstas ögonbrynen upp för att se buskiga ut. En mans vader var orsak till stor beundran under 1500-talet, medan man idag brukar göra lite narr av att män fokuserar så på överkroppen att det ibland glömmer benen när de gymmar. Men förändringar i vårt tänk går djupgående än så: innan franska revolutionen ansågs män vara lika vackra och fåfänga varelser som kvinnor, periodvis till och med mer, medan man idag tillskriver kvinnor de egenskaperna. Det går inte att ta något föregivet.  

Min poäng är att snart sagt allt har varit mode och allt ansetts vackert vid något tillfälle under historien, i någon kultur. Man kan kanske med mycket stor ansträngning (och stor risk för felmarginal) peka ut vissa extrema saker som aldrig ansett som vackert, men det är enormt svårt att hitta ett ideal som skulle kunna kallas universellt, för evigt vackert. Det faktumet har alltid fascinerat mig. Vårt sinne för skönhet är inte statiskt och oftast djupt påverkat av kulturen. Kanske är idéen om skönhet bara en enda stor illusion? 

Den tanken har jag burit med mig länge. Jag har både drivits av idén att faktiskt hitta något konsekvent inom våra skönhetsideal (men utan större framgång )och jag har drivits av önskan att bryta mig ur paradigmet. Försöka att faktiskt se människor jag möter så gott jag kan utanför den ram som satts upp. Men är det möjligt att frigöra sig? Kan vi ta ett steg utanför? 

Kanske kan vi i bästa fall hoppas på att låta ”bubblan” vi lever i bli lite större, för det kanske är det naivt att tro att vi kan sticka hål på den? 

Även om vi är slavar under rådande ideal så är det också som om vi kollektivt gör motstånd. Vi böjer oss till en början under ett ideal men efter en tid sparkar vi bakut. För vi behöver förändring. Något nytt som kan få oss att stanna upp. Något som kan ge oss en ”wow-känsla”. Så när vi precis blivit vana vid ett ideal behöver vi en förskjutning. En förändring. Eller en omkastande idé. Vad som helst kan kännas nytt och spännande. Och därmed upplevas vackert. På så sätt rullar modehjulet vidare genom historien. Och svaret på om skönhet existerar lämnar jag till dig kära läsare.  Och om det är en illusion eller inte så tyckte jag att mina modeller till de porträtt du kan se här, var vansinnigt vackra.