De flesta som har beställt porträtt av mig gör det för någon annans räkning och de som beställer för egen del ursäktar sig ofta. Som om det vore lite fåfängt att vilja ha ett porträtt på sig själv. Samtidigt lägger vi alla ogenerat ut foton på oss själva på Insta och Facebook.
Jag tycker det är lite konstigt att man skäms att bli avporträtterad för det är ju lite annorlunda än att ta en selfie. En selfie är ju en bild du tar på dig själv; det blir din tolkning av dig själv. Medan när du blir avporträtterad står någon annan bakom tolkningen.
Även om de flesta vant sig vid selfiekulturen så ”shamear” många fortfarande fenomenet. Vi kopplar ofta ihop att lägga upp bilder på sig själv med att vara självupptagen. Två tankar poppar upp i mitt huvud angående det.
Den första tanken är: varför anses det fel att ge sig själv den uppmärksamheten? För många, särskilt i min ålderskategori, har det tagit tid att vänja sig vid tanken att det är ok att visa sig för omvärlden via bilder på sociala medier. Vi har nog varit rädda att det skulle få oss att framstå som fåfänga. Men många jämför sig med ”perfekta influensers” vilket ofta resulterar i att man känner sig otillräcklig (och det är inte bara unga kvinnor; vi ska inte gömma oss bakom dem).
Kanske behöver vi alla stanna upp och titta oss i spegeln och istället för att jämföra oss med alla andra, nicka lite mot spegelbilden och klappa oss själva lite snällt på ryggen. Tillåta oss att gilla oss själva och visa andra att vi gillar oss själva så som vi är. Och kanske kan en selfie hjälpa oss med det?
Min andra tanke är att vi anses självupptagna om vi ägnar oss åt ytan men inte det inre. Men nog är hela den ”tänka på sig själv först”- kulturen vi lever i lika självupptagen? Jag hittade meningen ”den osjälviska handlingen att sätta sig själv först” när jag googlade ämnet. Det anses ofta nobelt att ägna sig åt självutveckling. Samtidigt som min erfarenhet säger att en del som ägnar sig åt just självutveckling riskerar att bli ganska självcentrerade.
När det är människors intresse att vända blicken inåt ser jag faran att man bara ser sig själv och missar alla andra. Det är inte heller alltid så lätt att göra en bra analys av sig själv. Det är lite som en klassisk selfie. Det är filtrerat genom vår önskningar om oss själva. Kanske behöver man hjälp utifrån för att faktiskt kunna förändra sig själv om det är vad man eftersträvar.
Är det då fel att vara lite självupptagen? Svaret är förstås, som alltid, lite fegt! Lite mittemellan. Lite ”det beror på”. Och ord som balans poppar upp i huvudet.
Jag läste någonstans att ensamma människor är de mest självupptagna. Alla sådana uttalanden måste förstås tas med en nypa salt, men kanske är det så att vi, i vår stora ensamma värld, där vi kan bryta upp klanen så lätt och byta by till en annan, där vi går från jobb till ett annat och är i ständig förändring. Kanske har vi aldrig varit så osedda som nu?
Kanske är det ingen annan som ser oss i vimlet av människor än vi själva. Kanske måste vi ta selfies för ingen annan tar dem åt oss?
Hedenvinds Bilder 