Jag kan vara ganska introvert. Är ofta försiktig och avvaktande. Tycker det är svårt att ta för mig. Jag är inte kaxig, inte ens i mina tonår lyckades jag vara det. Och även om jag kan vara lite kompromisslös i att jag alltid gått min egen väg, så ser jag mig inte som en rebell.
Men en tanke har vuxit fram hos mig. Kan jag få ut något av att vara lite exhibitionistisk? Finns det något befriande i det? Kanske lite livsbejakande?
Men vad betyder det att vara exhibitionist?
Enligt första googlesökningen är man pervers. Vad det nu betyder. Jag fortsätter googla och hittar fler beskrivningar. ”Man vill synas i offentlig miljö och blotta sitt könsorgan”. Jag känner att ordet begränsats kraftfullt. Nyfikenheten är väckt och jag diskuterar ämnet med i princip alla jag känner, och svaret blir allt mer svårfångat.
Det är tydligt att exhibitionist oftast ses som något negativt. Ordet används med lite förakt men kanske också en underliggande längtan? Ordet förknippas med självupptagenhet, uppmärksamhetssökande och inte minst skam. Skam för att man känner sig skyldig för att man lägger upp selfies, för att man gillar att klä upp sig, för att man känner att det finns något exhibitionistiskt inombords som lockar men som man vill ta avstånd ifrån.
Min erfarenhet är att om man provar att byta ut ett värdeladdat ord mot en synonym kan man ibland få lite perspektiv. Kan ”exhibitionism” bytas ut mot ”jag är inte rädd att bjuda på mig själv”? ”Jag njuter av att känna mig attraktiv”?Det ligger kanske mer i tiden då vi pratar så mycket om att duga som man är. Det kan ju lika gärna ses som att man bejakar sig själv. Tycker att man är bra så som man är och visar gärna upp det för andra.
Imorgon följer del två, so stay tuned!
Målningen beställdes som en julklapp. Mannen som beställde den ville ge den till sin sambo som en kärleksförklaring lika mycket som en julklapp.
Hedenvinds Bilder 