När jag jämför mig med de som kallar sig för exhibitionister, så måste jag ställa mig frågan. Förväxlar jag ”min” exhibitionism med min entusiasm för det estetiska? Jag tar mycket bilder på mig själv för att måla av, men jag började ta bilder på mig själv för att jag hade svårt att få modeller. Man måste bestämma tid och vänta tills de är tillgängliga. Det var lättare att använda mig själv. Min entusiasm för mina egna bilder är lika stor som den är för bilder på andra. Det är det estetiska i bilderna som exalterar mig oberoende vem som avbildas. Estetik och exhibitionism är nog inte samma sak men kanske är de kusiner?
I selfietider, med Facebook profilbilder och instagraminlägg, kanske vi har flyttat fönstret och måste erkänna att vi alla blivit lite mer exhibitionistiska? Men är det på ont eller gott? Måste vi välja om det är på gott eller ont? Kan det bara vara så, utan att vi dömmer det?
Jag känner en kvinna som delar explicita bilder på sig själv. Hon skäms inte för sin exhibitionism. Men hon brukade ofta dela bilderna med ett tydligt uttryck av en djup längtan efter att hitta kärleken. Hon sökte efter sin ”the one”. Efter några år hittade hon dock rätt och antalet bilder hon delade blev färre och allt mer inriktade på honom, eller kanske snarare för honom. Ibland funderade jag på om bilderna var ett substitut för kärleken hon sökte och längtade efter. Att söka en livspartner är ju rätt grundläggande i oss, men jag tror det är fel att tro att det ”bara” är ett substitut. Jag tror snarare att behovet av att uttrycka oss är lika grundläggande som behovet av kärlek. Och hon hade hittat sitt sätt att uttrycka sig i sina bilder. Så som jag gör men jag använder en penna istället.
Vilket fall som helst, vare sig det är estetiken eller sexualiteten, ett inre behov av att uttrycka sig eller längtan efter kärlek, så varför inte tillåta sig att prova att vara något man inte varit tidigare? Varför inte testa sina gränser och se vad man kan vara? Normer är till för att brytas.
Hedenvinds Bilder 