Eufori

Jag kände en gång en man som använde ordet apatiskt som om det betydde livlig. Det är förstås lätt att skratta åt det, men sanning är nog att vi alla har ett ord som vi missförstått och som tagit tid att acceptera att det inte betyder det man tror. 

Mitt ord är eufori. Jag minns när jag först gången hörde det (och missförstod dess mening). Jag trodde eufori betydde när man döljer sin smärta bakom lycka. Medvetet eller omedvetet. När man strålar ut lycka och glädje. När man går till gymmet, läser intressanta böcker, hänger med sina vänner, springer en mil, och varför inte  instagramma allt? Men sen. När natten kommer slåss man mot tankedemonen som ältar runt i huvudet och kanske känslodemonen som hoppar upp och ner på bröstet. 

Alla har säkert mött någon som ler istället för att gråta. Som skrattar istället för att skrika. Nerverna skakar i slutet av skrattet. 

Eller alla de arga som i ord bara fokuserar på det dåliga hos andra människor, på livet, men säger det med ett skratt, som om skrattet kan dölja elaka ord. 

En tredje variant är när man faktiskt är så lycklig att man når något slags tak, och känslan nästan vänder, eller i alla fall skakas om. Det kan vara när man möter något otroligt vackert. Kanske går man i naturen en tidig morgon, eller/och lyssnar på musik som greppar tag hårt om hjärtat. Det är så vackert, så stort att lyckoruset når sin gränsnivå och en slags sorg sveper hastigt förbi. Det har också hänt mig under sex. När man får så starka känslor att gråten är svår att hålla tillbaka. Fast man är så lycklig. Men ändå känner man smärta bredvid lyckan. 

Allt detta trodde jag ordet eufori innehöll.