Jag har ett minne från min barndom, som är mer ett minne av en känsla, av ett ögonblick än av en händelse. Jag bodde nära Observatorielunden och tillbringade därför dagarna där. Vi hade en strikt regel, vi fick inte lämna ett visst begränsat område, men bortom detta område fanns själva berget. Och det lockade. Särskilt att klättra upp till kentauren. Därifrån kunde man se ända bort till min favoritkyrka, Engelbrekt. Den såg ut som en riddarborg men min pappa fnös åt kyrkan eftersom han ansåg den vara en pastisch. Men tillbaka till mitt minne. En kall vinterdag fick jag för mig att klättra upp på berget men när jag kom halvvägs insåg jag att det bara fanns is ovanför mig, och is nedanför mig. Mitt minne består endast av det ögonblicket och den känslan som följde av insikten. Paniken. Att inte kunna ta sig uppåt eller neråt. Att sitta fast där. Den känslan etsade sig fast i mig.
Jag har målat fler takmålningar än vad jag kan minnas. Att stå på en stege är allt för krävande för nacken så jag brukar använda en byggställning som jag ligger på. Jag minns faktisk inte vad jag gjorde för jobb första gången jag använde en ställning, men det måste ha varit tidigt 90-tal. Dock minns jag känslan. Samma känsla jag hade som barn när jag klättrade upp till kentauren. Bara att klättra upp på ställningen gjorde mig kallsvettig och gav mig hjärtklappning. Jag minns att jag ibland fick lov att ta en paus. Bara ligga där på ställningen och andas. För ett tiotal år sedan höll jag på att välta med ställningen. Färgen och penslarna for i golvet men jag lyckades stoppa fallet genom att trycka mig mot taket som tack och lov var lågt. Efter det kom min rädsla tillbaka. Men jag har fortsatt att klättra upp på byggställningar och fortsatt måla takmålningar. Om och om igen. Numera blir jag sällan rädd, men idag kom känslan tillbaka om så bara för ett ögonblick.
Rädslor är märkliga ting, man kan nog inte besegra dem till fullo.
Hedenvinds Bilder 