Jag känner en klubbägare som gav mig ett otroligt generöst erbjudande att ställa ut min konst i hans superfina klubb (Sidenkällaren) på söder. Jag känner också två festarrangörer som tidigare brukade anordna fester där men för den gamla ägaren. Jag kände att jag inte kunde gå förbi dem så vi anordnade en vernissage/fest tillsammans igår.
Jag har alltid en ambivalent känsla när jag ställer ut. Jag är aldrig helt bekväm med att stå i centrum, och har aldrig haft lätt att prata om mina målningar och teckningar. Men samtidigt betyder det mer än vad jag kanske vill erkänna att möta människors reaktioner. Inte minst för att jag ofta tappar perspektivet på mitt liv.
Jag tycker jag borde hinna med mer och tar jag mig en dag ledigt kan jag känna lite som att jag slösat bort dagen. Men när jag möter mina vänner som påpekar att de inte sett mig så mycket senaste halvåret för jag tycks alltid jobba och ändå har jag hunnit måla tavlor som inte är beställningar. Då kände jag perspektiv. En lättnad. Jag tittade på mina målningar och kände att jag har producerat mer än vad jag upplever.
Hedenvinds Bilder 