Jag känner en klubbägare som gav mig ett otroligt generöst erbjudande att ställa ut min konst i hans superfina klubb (Sidenkällaren) på söder. Jag känner också två festarrangörer som tidigare brukade anordna fester där men för den gamla ägaren. Jag kände att jag inte kunde gå förbi dem så vi anordnade en vernissage/fest tillsammans igår.
Jag har alltid en ambivalent känsla när jag ställer ut. Jag är aldrig helt bekväm med att stå i centrum, och har aldrig haft lätt att prata om mina målningar och teckningar. Men samtidigt betyder det mer än vad jag kanske vill erkänna att möta människors reaktioner. Inte minst för att jag ofta tappar perspektivet på mitt liv.
Jag tycker jag borde hinna med mer och tar jag mig en dag ledigt kan jag känna lite som att jag slösat bort dagen. Men när jag möter mina vänner som påpekar att de inte sett mig så mycket senaste halvåret för jag tycks alltid jobba och ändå har jag hunnit måla tavlor som inte är beställningar. Då kände jag perspektiv. En lättnad. Jag tittade på mina målningar och kände att jag har producerat mer än vad jag upplever.
Jag fick också många andra perspektiv igår under många samtal.
En vän till mig som varit otroligt deprimerad efter att hon blev dumpad i höstas har hittat kärleken på nytt. Jag funderar på om jag är lite avundsjuk för att hon kunde bli kär igen så snart. Men jag är förstås otroligt glad för hennes skull. Och funderar på om det är ett karaktärsdrag eller en inställningsfråga. Att lätt kunna gå vidare. Stort ämne för ett eget inlägg.
En annan vän och jag talade om ett ämne som man så sällan talar om men som är något som ofta snurrar i mitt huvud. Vi talade om skam. Jag upplever att få människor vill tala om det ämnet. Också ett stort ämne för ett eget inlägg 🙂
När jag gick hem genom Stockholm, med musik i mina hörlurar, snurrade för en gång skull inga tankar alls. Jag bara lyssnade på musiken.
Hedenvinds Bilder 