Alla människor behöver självklart bekräftelse, men det ser onekligen väldigt olika ut för oss. Vi skiljer oss i vilken mängd av bekräftelse vi behöver. Från vem/vilka vi vill ha den. Hur vi vill bli bekräftade och inte minst för vad vi behöver bekräftelse för. Det är också intressant att fundera på varför bekräftelse ges.
När man talar om bekräftelse är det oundvikligt att inte tala om sociala medier. Där syns det tydligt från vem vi önskar bli bekräftade.
Jag har sedan lång tid tillbaka nästan slutat lägga till folk på sociala medier. Förra året la jag själv till en enda person. Jag nekar förstås ingen (om jag känner dem) att lägga till mig men jag känner igen behov av en växande vänlista. Att samla på en massa namn i långa rader, och ibland folk man aldrig kommer att se igen fyller ingen tomhet i mitt hjärta. Men jag vet att många älskar uppmärksamheten, och för många är det större att få många likes än att möta en enda människa i verkligheten.
Det är lätt att raljera över det men sanning är att det gäller så många att man kanske måste vara lite ödmjuk inför det behovet. Ibland kopplar jag det till att en del trivs bäst i flersamma förhållanden medan andra i monogama. Och det kan också handlar om en typ av exhibitionism.
Jag vill inte döma andra. Jag försökte själv leka lite med en exhibitionistisk sida under en period men upptäckte att uppmärksamheten jag fick bara var obehaglig för mig. Och jag utsätter mig nog som den kreativa person jag är (vilket jag aldrig är helt bekväm med). innerst inne vill jag ju bara sitta för mig själv och teckna.
För min del är ingen bekräftelse större än den från någon jag själv verkligen tycker om, medan bekräftelse från främlingar kan kännas obehagliga. Mest för att jag har lärt mig med tiden att komplimanger ofta ges för att det förväntas något tillbaka – och ofta sådant jag inte kan eller vill ge.
Hedenvinds Bilder 