När man är singel blir det uppenbart hur olika vi är beträffande hur vi vill bli sedda och uppvaktade. Jag har talat med ett otal kvinnor och män som är singlar och förvånas ofta över hur olika vi tänker.
Någon vill ha sällskap, till resan, på golfbanan och livet. Någon annan söker beundran, komplimanger lyfts fram och får huvudrollen. Andra slösar bort sina få rader på att uttrycka att de avskyr drama.
Min svaghet är när jag tror mig vara sedd och uppskattad för de egenheter jag har. När någon gillar hur spartanskt jag lever, att jag går min egen väg och är så passionerad i mina intressen.
Att jag vill bli sedd för mina egenheter hör förstås ihop med att jag själv söker någon som är unik, annorlunda. Och förstås för att jag vill bli accepterad för den jag är.
Rätt ofta skriver män till mig och uttrycker just det. ”Du sticker ut ur mängden” ”DIG vill jag lära känna” ”jag tror att du och jag skulle passa ihop för du är inte som alla andra”…
Ett litet frö av hopp väcks i mig.
Men oftast visar det sig bara vara ord. Vid mer än ett tillfälle fick jag förklaringen att de ”alltid gillat brunetter som är smala”. Och där satt jag och hoppades på att de skulle gilla hur jag tänker, vad jag säger, hur jag pratar eller hur jag lever.
Flertal män har uttryck att de inte vet hur de ska bete sig på dejter. För de vet inte vad som förväntas av dem. Så de behandlar kvinnor efter den schablonbild de har; de hävdar sig, skryter om sin ekonomi, sina tillgångar och framgångar. Visar inga svagheter och har inga brister.
Men att vara något annat än sig själv, är i ju meningslöst. Det är lite som att fejka en orgasm. Du KANSKE imponerar på någon men du får ju inte ut något av det.
Många tycks tro att det finns ett knep att nå kvinnor (och säkert samma sak åt andra hållet) men upptäcker att vi är individer. Individer som faller för olika saker. Så varför vara något annat än sig själv?
Hedenvinds Bilder 