Bekräftelse del V
Jag står där i min lilla hall och undrar hur jag ska få med alla mina målningar. Jag ska ställa ut lite tavlor på en klubb. Jag sväljer och ger mig iväg. Väl framme kliver jag in och möts av läder och lack. Själv är jag klädd som om jag vore på väg till gymmet. Jag visste vad som väntade mig, så kanske klädde jag mig avvikande för att det är så jag känner? Avvikande. Som att jag inte är på rätt plats. De flesta jag talar med i denna värld tänker tvärtom. De känner att de äntligen hittat hem. Jag gläds åt dem, men jag är inte hemma. Jag sväljer. Sätter upp mina tavlor, pratar med många bekanta. Känner mig ensam i mängden av människor. Jag sväljer.
Så plingar min telefon till. Det är min systerdotter som behöver mig. Jag släpper allt och rusar iväg för att möta upp henne.
På vägen till henne slår det mig. Jag skriver om bekräftelse just nu här på bloggen. Men jag har glömt detta. Hur mycket bekräftelse finns det inte i att vara behövd!
En del av mig vill inte tillbaka till klubben, och jag ångrar att jag lämnat mina tavlor där. Jag sväljer. Jag går tillbaka.
I vimlet av människor möter jag dock två unga män som börjar berätta för mig om deras vänskap. Om hur de kämpar med Tinderdejter (som aldrig ställer frågor) om Tinderdejter som avisar, om ensamheten. Men hur de fann varandra i allt detta. De beskrev lyriskt hur de talar med varandra flera gånger per dag, de skriver godmorgon och godnatt. De finns för varandra i allt, högt, lågt, glädje och sorg.
Jag kände mig så rörd av deras vänskap och jag fick det där perspektivet man behöver nu och då. Att ”på andra sidan” känner män samma sak som jag. Upplever samma sak som jag. Jag fick en bekräftelse på att jag inte är ensam i mina upplevelser.
Hedenvinds Bilder 